Farsta – ända fram till den viktiga Bremenresan

I Bremen

När jag var tolv år flyttade vi till Farsta, där vi efter ett antal år i bostadskön hade fått en trerummare. Och  lite senare åkte jag på klassresa till Bremen.

Efter den började jag hitta vem jag skulle vara när jag inte var barn längre.

I dagboken ser jag att det var den 16 maj 1958 vi flyttade till vår nya, större lägenhet i Farsta. Den var visserligen inte så stor som jag fantiserat om – mina ritningar innehöll bl a ett lekrum (jag hade tydligen längtat till något större…) Men nu kunde jag på morgonen sätta mig upp och svänga benen över sängkanten istället för att klättra över kanten på bäddsoffan. Det kändes vuxet.

Fast jag var inte mer vuxen än att jag var mörkrädd när jag nu för första gången skulle sova i eget rum. Mamma fick sitta uppe i köket med lampan tänd i början.

Den första tiden hade jag kompisar. Vi bildade en kortlivad klubb, sprang i de halvfärdiga husen, en gång hann jag precis bromsa när jag kom fram till hålet för trappan som ännu inte fanns.. Och så lekte vi koja i brädstaplarna (jag som var så försiktig annars??) Där Farsta Centrum småningom skulle byggas låg en gammal skola där vi hittade läroplanscher bland bråten. Men jag tror att de andra var lite yngre, snart upptäckte jag att en tjej fortfarande lekte med DOCKOR! Det gick ju inte.

Sen följde en ensam period. Mittemellan barn och vuxen fick jag ingen riktig kompis. Och i skolan visste jag heller inte riktigt vart jag hörde. Det var inte längre OK att vara duktig skolflicka. Men vad jag skulle då vara? När jag många år senare träffade gamla klasskompisar (och småningom åkte till Bremen – igen!) sa de att jag läst upp mina uppsatser för hela klassen. Hade någon frågat hade jag sagt att jag aldrig vågat nåt sånt…

Jag gick ut och gick med lillasyrran i vagnen, förbi byggplatserna. Brett skärp hårt åtdraget och vid kjol med många underkjolar var det som gällde. Byggjobbarna visslade ibland, en gång ropade någon att jag såg ut som Brigitte Bardot. Det förgyllde ju tillvaron något.

I den röda dagboken ser jag att en del av mina kusiner bodde hos oss ibland. Vi hade väl mer plats, fast inte för nutida förhållanden: fem personer i en trea. Mina föräldrar sov som förut i vardagsrummets bäddsoffa (med tyg i glasdörren för att få lite privatliv), mina syskon delade ett sovrum – den ena hälften blev då utan fönster – och jag som var äldst fick eget. Antar att det var där kusinerna fick bo, fast det minns jag inte. Däremot minns jag särskilt en liten kusin, som jag tror bodde hos oss ett bra tag. Hennes föräldrar skulle skiljas, och det verkade självklart(?) att de fyra barnen togs om hand av mostrar under tiden. Den här lilla tjejen minns jag var väldigt gladlynt och charmig. Många år senare hörde jag att  hon tagit livet av sig.

Mamma trivdes aldrig i lägenheten i Farsta, hon drömde ibland att hon var tillbaka i Enskede. Själv har jag nyligen insett att jag hela livet trivts bäst i hem med planlösning liknande vår etta i Enskede: Arbetskök med anslutande matplats, som öppnar sig mot vardagsrummet.

Vi fick det sämre ekonomiskt. (Varför?) Mamma sydde sina och barnens kläder fast hon inte tyckte det var roligt. Alltid rädd att förstöra tyget. Sticka och virka tyckte hon om. Precis som jag, som gärna satt tillsammans med mamma och min nygifta kusin och virkade metervis med lakansspets, hoprullade i plastpåsar. Både mamma och jag knäckte extra med att sticka upp kläder till garnaffärer, hämtade garn och lämnade kläderna i Gamla Stan (Stora Nygatan tror jag det var). Jag gjorde det förstås bara för att det var kul, det tycker jag fortfarande. Jag tror att mamma också tyckte bäst om att göra det avslutande, lite onödiga, fina knapphål, smock och omsorgsfullt kastade sömmar. Sånt gillar jag också. Det ”onyttiga”.

I sjuan gjorde vi en klassresa till Bremen, som blev viktig för mig. Det var första gången utomlands och vi hade väldigt kul, men jag fick också kontakt med mina gamla kompisar från Enskede, som också hade flyttat därifrån. Dessutom fick jag min första kyss… Vilken skjuts för självkänslan 🙂 . När vi kom hem började jag hänga med mina nygamla kompisar ut och dansa. Fast de var äldre än jag, en av killarna var TJUGOTVÅ!!

Jag hade blivit tonåring på allvar: Tonåring – och lagom.

2013 gjorde några gamla klassisar återbesök i Bremen. Skolan hade nyligen rivits, men vi hade en mycket trevlig resa. På begäran gjorde jag en blogg om resan där jag bland annat fick ett fotoalbum från tiden att länka till.

Av artikeln i lokalpressen att döma verkade vår klassresa mycket viktig för Bremen. Ingen av oss från klassen visste varför. Det vet vi fortfarande inte.

Bilden i lokaltidningen visar de svenska gästerna med sina lärare och tysk dragspelare i täten


 

Annonser