Enskede efter kriget

Hos fotografen

Jag föddes 1946 och växte upp i Enskede. Fick småningom syskon, men innan dess var jag egentligen inte heller enda barnet. Jag hade nämligen en fosterbror. Under några år.

Jag har inga minnen från min mormorsmor, utom att jag tror det var där jag lekte med telefonen och dåtidens telefonist började prata i luren. Skrämt la jag på.  (La det grunden till min telefonskräck? 🙂 Vi hade ingen telefon förrän mycket senare, och inte mormor och morfar heller.

Bilden visar mamma, mig, mormor och mormorsmor, vars namn jag inte minns.

Det tog sju år innan min bror föddes, efter ytterligare fem år kom min syster. Men jag var inte ensamt barn hela den tiden. Jag hade en fosterbror. Det är han som är med på kortet nedan.

Hans mamma var från Ungern, följde med de vita bussarna till Sverige. Men chauffören som hon satsat på motsvarade inte riktigt förväntningarna. I Sverige blev det tydligt att han kom från ganska små, lantliga förhållanden, jag tror han bodde hos sina föräldrar. Hon lämnade honom och blev sittande med pojken i ett övermöblerat hyresrum, där han fick stryk om han rörde värdinnans prydnadssaker. Det mådde han nog inte särskilt bra av.

Han blev min fosterbror. 

De ungerska vännerna förmedlade nog kontakten (kanske min ingifta moster?).

Vi umgicks mycket med ett ungerskt par, länge barnlösa och mycket engagerade i mig. De bodde då på en parallellgata i Enskede, hon fotograferade mig på ängen, iklädd volangkantad kräppkjol (som hon själv gjort) och med mitt långa hår utslaget i solen. Jag kände mig som en prinsessa.

Han berättade sagor, men småretades genom att aldrig komma till slutet. ”Papegojan och sotaren” tror jag den hette. Mamma försökte prata med honom, men han förstod inte att jag blev ledsen. Jag älskade ju – redan då – sagor och berättelser och hoppades varje gång att sagan skulle få ett slut. Senare, när han fått ett eget barn, begrep han inte hur han kunnat vara så retsam och blev oerhört upprörd vid tanken på att hans älskade dotter kunde bli utsatt för något sådant.

Jag minns vagt en historia om att han rymt (från koncentrationslägret?),  tagit tåget och klarat sig tack vare att han pratade så bra tyska, bland annat med tyska soldater. Tror han haft en tysk guvernant eller liknande. Han saltade mycket på maten och det tror jag hade att göra med vad han fått leva på under rymningen (kan det verkligen ha varit en säck socker?)

Hon var 154 cm lång men tuff, envisades i lägret med att binda en tygbit kring sitt onda öra, trots att det inte alls hjälpte mot värken och trots att hon blev strängt bestraffad av vakterna (hur?). Efter kriget fick hon ersättning av tyska staten (”Wiedergutmachung”) för det hjärtfel hon ådragit sig i lägret och gav min mamma 300 kronor till den efterlängtade telefonen. Vi bodde då inte längre i Enskede och de höll kontakten per telefon. Med egen telefon slapp mamma gå till telefonkiosken, som låg en backe upp, alldeles bredvid tvättstugan med jättemangeln. Jag följde med, och minns särskilt hur kallt det var på vintern, med telefonhytten helt öppen nertill. Snön blåste kring benen och bakelitluren var tung och iskall i handen.

På min åttaårsdag gav hon mig min första dagbok, i rött skinn med hjärtformat lås och med foto på sin nya bebis (3 månader). Jag har kvar den. Dagbok har jag sen dess skrivit sporadiskt, som vuxen mest när jag haft något att grunna över. Så i dagböckerna kan mitt liv nog verka knepigare än det varit…

Det var nog meningen att min fosterbror skulle vara dagbarn medan hans mamma jobbade, men det blev både dag och natt. (Varför?) Och det var officiellt godkänt. Det finns (proffs)foto från barnavårdsinspektrisens besök – i ettan… Vi sov i kökssoffan och mina föräldrar i rumssoffan man ser på bilden. Där syns också tydligt hur olika vi var: Min fosterbror BANKAR energiskt med leksaksgitarren, medan stillsamma jag försiktigt pillar på bilen.

I bokhyllan ser man Albert Engströms samlade skrifter och Kunskapens bok (men jag tror inte att vi haft råd att köpa alla delarna). Mamma älskade att läsa, liksom jag, men vi hade inte så många böcker, utan cyklade till biblioteket i Enskede. Inspektrisen sitter i den röda gungstolen, som mamma känt sig lite djärv när hon köpte. Resten var ett möblemang, med samma brunflammiga trä i bokhyllan som i matbord och stolar, soffbord och linneskåp. På soffbordet ser man en del av en askkopp som hade precis samma färg som en grön princesstårta, men en sjöjungfru(?eller naken kvinna) i svartbrunt blankt material.

Barnavårdsinspektrisen på besök.

Min fosterbror var nio månader när han kom, satt i sängen och dunkade huvudet i väggen. Bet både sig själv och andra (men aldrig mig!). Mamma höll om honom och vaggade när han försökte skada sig och småningom mådde han bättre. Var hade hon lärt sig det? Inte i kursboken i barnavård från fyrtiotalet i alla fall – där gällde hård disciplin från födseln och framåt. Jag läste den när jag fått barn, frågade om hon tillämpat kursinnehållet när hon tagit hand om barn, dagbarn, fosterbarn, barnbarn. Svar: Nej, aldrig!

Han försvarade mig, var större och modigare fast han var yngre. Då bets han nog fortfarande…

Hans mamma träffade så småningom en finare karl. Korten visar 3-årskalaset där jag beundrande sneglar på ”Pippi” i korkskruvar och volangklänning. Själv hade jag flätor och hängselkjol, mamma var arg för att värdinnan sagt att jag skulle vara klädd så. Jag hade ju finare kläder. Med volanger. Och när man löste upp mina flätor blev mitt långa långa ljusa hår faktiskt vågigt – en stund.

När mammans nya förhållande etablerat sig hämtade hon min fosterbror. Efter en tid utan kontakt hälsade de på. När de skulle gå frågade hans mamma, ville väl visa min mamma hur överspelad hon var: ”Vill du stanna kvar här eller följa med oss?” Och han blev så glad, svarade fort: ”Ni kan väl ta hit mina julklappsskidor, bara!” Sen drogs han snabbt bort från oss och fick aldrig hälsa på mer. Det gör ont när man tänker på det.

Min mamma fick berättat för sig hur mycket stryk han fick och hur de lämnade honom ensam för att han skulle lära sig, till slut somnade han på golvet med nallen. Allt sånt som vår mamma aldrig aldrig gjorde. Det var plågsamt för henne. Hon vågade inte ta kontakt med honom senare i livet, var rädd för vad han tänkte om henne, att hon övergivit honom. Men hon höll sig underrättad om hur det gick för honom och vad han utbildade sig till.

För inte så många år sen hittade jag honom tack vare nätet och vi har haft en del kontakt. Det räckte med att jag kom ihåg hans halvbrors namn och halva efternamnet på hans styvfar. Vilka möjligheter nätet öppnar. 🙂

Sen kom mina syskon.

I Enskede bodde vi i en etta, där vi småningom blev fem personer (den femte visserligen i babykorg).

Mina föräldrar hade när de gifte sig tyckt att en tvåa var alldeles för stor och valt vad jag tror var den enda ettan i huset. Det som skulle varit vårt sovrum hörde istället till affären som jag har för mig hette Tors (på bilden står det ”Glas Husgeråd”). Där såldes bohag och leksaker. Jag köpte filmisar och en porslinsfågel till födelsedagspresent åt mamma, minns jag.

Bredvid låg Helmstedts sybehör, på vänster sida om porten sålde Sara (Zara?) hattar. Var hon också från Ungern? Jag tror det var hon som skaffade en skylt med rörlig text att ha i skyltfönstret – mycket avancerat på den tiden. Eller var det möjligen nästa affär, kemtvätten som låg alldeles på hörnet? Där jobbade bara män och dörren stod öppen sommartid, så vi kunde titta in på pressarna. Jag kommer ihåg lukten och att ångan bolmade ut. Mot väggen utanför kemtvätten stod vi på händer eller bollade bondtolvan med två bollat, någon kunde med tre. På trottoaren hoppade vi hage – sotarhage och en mera kvadratisk, vars namn jag inte minns.

Då verkade vår familj ha bra ställt. Vi hade fina kläder, jag minns fortfarande den vita teddypälsen, den pepitarutiga kappan med mörkblå sammetskrage och tillhörande sammetshatt, fosterbrodern i matchande rock och skärmmösa med guldmärke. På bilderna nedan var vi hos farmor och farfar. Minns även kissdockan Sussie i mitt knä på bilden. Hon var av skärt gummi, man hällde i vätska i munnen så kom den ut i blöjan. I princip hade hon blundögon, men jag tror de snabbt fastnade på trekvart. Minns också att mamma hade elegant röd hatt med guldbrosch och dräkt eller kappa med pälskrage.

Hos farmor och farfar

I den första dagboken var ett minnesvärt ögonblick när min dikt ”Vinter” blev uppläst av farbror Sven i ”Barnens brevlåda”, den 24 (november?) 1955. Jag tror mig minnas (fast det står inte i dagboken) att min lillebror kräktes (eller bajsade på sig?) precis när dikten lästes, så det var väldigt rörigt. Och att farbror Sven läste fel,”Tack, julegran” istället för ”bak julegran”. Resten av dikten minns jag inte. Men i en fickalmanacka från tiden ser jag ett antal diktförsök med diverse VÄLDIGT krystade nödrim…

I dagboken räknar jag noggrant upp alla presenter jag får, till jul och födelsedag. De var inte särskilt många eller dyra, men jag märker nu att jag minns allihop. Kanske just för att de inte var så många. Speciellt minns jag dock en leksak som inte är omnämnd i dagboken: tigern. Jag tror det var Steiff, jag vet att den var DYR (tror att den kostade över fyrtio kronor!). Framför allt minns jag att jag sparade ihop n-ä-s-t-a-n hela summan av min veckopeng. Det tog tid, jag gick ofta och hälsade på min tiger i skyltfönstret, än idag minns jag exakt var fönstret fanns.

Ungefär så såg min sköldpaddsdocka ut. (Från http://www.lavendela.se)

Många år senare lekte min dotter med resterna av den sönderlekta tigern, till slut var det bara svansen kvar. Dottern som älskade att leka med ord dansade runt och sjöng om ”lysande, doftande svaaansen”. Jag minns också den gamla skyltdockan, vars avnötta ben blev allt kortare – den var nog inte ämnad för lek – och dockan UTAN riktigt hår. Jag skulle få en present av någon tant och fick välja mellan två dockor och valde en rekorderlig sköldpaddsdocka med påmålat hår istället för en mindre, mera glamorös med långt svart hår. På något sätt var det mera moraliskt minns jag, vet ej varför. Såg nu att en likadan sålts för 745 kr. Fast min hade brunt hår.

Sen flyttade vi till Farsta, där vi efter ett antal år i bostadskön hade fått en trerummare.


Berlinfakta: De vita bussarna

Om de vita bussarna har vi lärt oss att svenska Röda korset och dess dåvarande vice ordförande Folke Bernadotte räddade ett stort antal judar till Sverige. Som alltid verkar bilden vara lite mer komplicerad.

Jag läser nu att hela aktionen med de vita bussarna inte var svensk utan nordisk och att man räddade inte i första hand judar, utan internerade danskar och norrmän. Hela aktionen var dessutom (naturligtvis!) avhängig av SS-ledarnas välvilja, så det förekom mycket förhandlingar och kompromissande. Tills slut godkände Himmler förslaget att börja med att samla de skandinaviska fångarna i samma läger – Neuengamme, ursprungligen ett underläger till Sachsenhausen nära Berlin.

Redan den 15 mars 1945 gick den första transporten från Sachsenhausen. Sammanlagt fraktades 2 200 norrmän och danskar till det nya lägret, där de kunde invänta hemfärd under relativt drägliga villkor.

Inte lika stor publicitet har givits åt hur de bereddes plats i Neuengamme.

Ingrid Lomfors’ mest uppmärksammade bok, ”Blind fläck: minne och glömska kring svenska Röda korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945”  ifrågasatte hjältebilden av Folke Bernadotte och insatsen med de vita bussarna. Den bygger på inte enbart svenska källor utan även tyska och personliga möten med överlevande och orsakade mycken debatt. ( Läs mer i Wikipedia. )

För att bereda plats för de skandinaviska fångarna forslade de vita bussarna i samarbete med SS bort cirka 2 000 fångar – fransmän, ryssar och polacker. Deras tillstånd var utomordentligt dåligt och dödligheten hög. Fångarna trodde att svenskarna hade kommit för att befria dem och att de skulle transporteras norrut, men färdriktningen blev söderut, till trakten av Hannover. De fångar som överlevde resan kom fram till en bestämmelseort i fullständigt kaos.

Läs exempelvis Folke Schimanskis artikel ”Blind fläck: Vita bussarnas mörka sida”  2005-05-04 i Nationalencyklopedien.


Annonser