Berlin efter kriget

Om inte en tysk krigsfånge (av en slump?) kommit hem från sibirisk fångenskap hade inte mina barn fötts trettio år senare. 

Min svärfar lyckades ta sig tillbaka till Berlin från sin sibiriska fångenskap. Efter vad jag minns fick han ersätta en fånge som dött på ett lastbilsflak med sårade som skulle fraktas västerut. (Varför? Skulle de sjuka, men levande, forslas hem medan döda och hyfsat friska blev kvar?) När kom han hem? Äldsta dottern föddes redan 1944, äldste sonen (sedermera mina barns far) i augusti 47.

Jag minns vagt historier från krigstidens Berlin. En kvinna i min svärmors mors radhusområde växte under bombningarna till en hjälte. Efter kriget återgick hon till sin forna roll som gnällkäring… De invaderande ryssarna samlade in vigselringar, kastade dem på gatan och roade sig med att skjuta efter dem som försökte hämta sina ringar. Unga ryska bondpojkar (de första soldaterna som anlände för att ockupera Tyskland, s k ”Kanonenfutter”) försökte skölja potatisen i den för dem okände vattentoaletten. De begrep inte vart den tog vägen, utan sprang ner i källaren och letade. En amper tysk ”babuschka” kunde skrämma dem till att lämna vissa hus i fred. Våldtäkter hörde jag aldrig talas om av mina tyska släktingar, det har jag läst om långt senare.

Efter kriget fortsatte min blivande svärfar att vara statsanställd, jobbade vid tullen ända fram till pensioneringen. Jag tror att han blev skadad i yttre tjänst någon gång. Därefter hade han skrivbordsjobb. Han kunde läsa hålremsorna från den tidens telexapparater. (De som var så moderna att de hade hålremsetillsats, vi hade det inte på mitt jobb, utan fick skriva ”till fots”.)

I efterkigstidens bombade Berlin fanns inte många bostäder kvar. När jag var där på sextiotalet fanns fortfarande ganska många ruiner i omgivningarna. Min svärmor berättade om att de hyrde in sig någonstans, men grannen under klagade ”så fort barnen sprang ett varv runt bordet”. Maken satsade stenhårt på ett nybyggt radhus, trots omgivningens misstro: Det kommer du aldrig att klara. Särskilt hans svärmor ansåg länge (alltid?) att dottern kunde gjort ett bättre val.

Många år senare bodde hon i tillbyggnaden till radhuset. Men jag tror aldrig hon accepterade sin svärson… Jag minns att hennes väninnor (”die Tanten”) kom och hälsade på. De skulle träffa oss som var på besök från Sverige, men lotsades först genom köket till tillbyggnaden för att lyssna till klagomål på svärsonen. Vi väntade tåligt på att de skulle komma tillbaka till det väntande kaffebordet i vardagsrummet.

Mellan dessa två dominanta personer kryssade min svärmor fram, blev nödtvunget något vag i konturerna – det gällde att undvika konflikter till varje pris. De fick sammanlagt fyra barn (möjligen dog ytterligare ett under kriget, Karin?).

Äldste sonen blev min man och far till mina barn.


 

Annonser