Berlin 1960-90: Bakgrundsfakta om Västberlins födelse – och död

Den osannolika historien om den halva staden.

Skylt vid gränsen till amerikansk sektor. På engelska och franska (kanske ryska?) får man inte bära vapen utom tjänsten. Tyskarna bedömdes väl vara obeväpnade…

Vid krigets slut var Tyskland invaderat av de fyra allierade segermakterna USA, Storbritannien, Sovjet och Frankrike. (Även om jag inte riktigt begriper hur Frankrike blev en segermakt, som varit ockuperat så gott som hela kriget…)

Bild från Wikipedia: Ockupationen av Tyskland efter andra världskriget

Eftersom Berlin låg där det låg (se kartan) hamnade det i den östra delen, som Sovjet invaderat.

De allierade kom överens om att dela Tyskland mellan sig och ta hand om varsin ockupationszon. Berlin delades också i fyra delar, sektorer, som skulle styras gemensamt av den allierade kommendanturen. De sovjetiska styrkorna drog sig därför tillbaka från de västliga sektorerna av staden, och fick andra landområden som kompensation.

Tyvärr blev det allt tydligare att segermakterna hade mycket olika åsikter om hur Berlin skulle styras och av vem. 1949 grundades de båda tyska staterna: de tre västliga ockupationszonerna bildade BRD (“Västtyskland”) medan den sovjetiska zonen blev DDR (“Östtyskland”). Båda de tyska staterna gjorde anspråk på hela Stor-Berlin – utan att någonsin ha kontroll över mer än varsin halva…

Berlins sovjetsektor blev i praktiken ”Östberlin”, medan  de övriga sektorgränserna bara markerades med skyltar (som den högst upp på sidan). Länge kunde man dock utan problem röra sig mellan öst- ich västsektorerna. Det var exempelvis ekonomiskt fördelaktigt att bo i den östra delen (med lägre levnadskostnader) och jobba i den västra (med högre lön).

Ända till 1961, då muren uppfördes.


Läs mera, bland annat: Wikipedia om Berlins historia


Några milstolpar:

1948: Berlinblockaden och luftbron
1948 stängde Sovjetunionen av tillfartsvägarna mellan Berlin och Västtyskland. Det enda sättet att frakta varor eller resa till Västberlin blev med flyg. Blockaden utlöstes av att västmakterna slagit samman sina ockupationszonerna till en tysk stat – blivande Västtyskland – och infört en ny valuta, D-mark. Tre dagar senare genomförde Sovjetunionen en egen valutareform och ville dessutom att den nya östtyska valutan skulle gälla i alla delar av Berlin. Då införde de västallierade den västtyska D-marken även i de västliga Berlinsektorerna.

Västberlins försörjning under blockaden räddades av en omfattande luftbro av framförallt amerikanskt flyg, som under nästan ett år fraktade totalt 4 700 ton förnödenheter (främst mat och bränsle). Under intensiva perioder landade ett plan per minut – och man flög dygnet runt. Barnen i Berlin uppskattade särskilt  vad de kallade Rosinenbomber (russinbombare), som släppte ner små fallskärmar med russin och choklad.


Mer om bland annat om Berlinblockaden (svenska) på kalla-kriget.se


1961 – 1989: Berlinmuren
13 augusti 1961 började den östtyska regeringen bygga en mur i Berlin. Man ville stoppa den ökande flyktingströmmen till väst via Västberlin. Dit kom man ju  utan problem med allmänna kommunikationer, cykel eller bil. Om man inte ville stanna i Västberlin var det bara att åka vidare. Under förutsättning att man flög, förstås, markvägarna kontrollerades.

När de första stenblocken lades vid Potsdamer Platz stod amerikanska soldater beredda med skarp ammunition, men eftersom ockupanternas tillgång till Västberlin inte inskränktes, bara berlinarnas, nöjde de sig med att titta på när muren växte. I realiteten fanns en amerikansk acceptans av byggandet av Berlinmuren. För både väst och öst betydde murbyggandet en politisk och militär stabilisering, Västberlins status quo blev i ordets rätta bemärkelse cementerad.

Men som symbol förblev Västberlin viktig som ”frihetens stad”. Tidningskungen Axel Springers pampiga högkvarter tornade upp sig tätt intill muren, så att de upplysta fönstren syntes från östsidan. För att inte tala om den gigantiska, glittrande julgranen.

Berömt är den amerikanske presidenten John F. Kennedys tal vid sitt berlinbesök den 26 juni 1963;   ”Ich bin ein Berliner”.

I oktober 61 krisade det igen: När den östtyska ledningen försökte inskränka de allierade västmakternas rättigheter stod sovjetiska och amerikanska stridsvagnar med skarp ammunition mittemot varandra vid Checkpoint Charlie.

Men mer hände inte. Den gången heller.


Mer på Wikipedia om Checkpoint Charlie.


Och 1989 föll muren – en helt osannolik historia.
1989 hade det blivit lättare för östmedborgare att passera gränsen mellan Ungern och Österrike. Därför ökade flyktingströmmen från Östtyskland, där regimen inte hade följt den reformpolitiska utvecklingen i andra östländer, inklusive Gorbatschovs Sovjetunion. Det blev stora demonstrationer bl a i Östberlin och den östtyska regimen hade svårt att hantera situationen.

Den 9 november beslöt kommunistpartiets politbyrå att åtminstone temporärt underlätta privata besök i Väst. Besökarna skulle fortfarande vara tvungna att lämna in en ansöka om att få åka över, men kravet på särskilda skäl skulle mildras. Detta skulle gälla från följande dag.

SED-ledningen satt i möte och lät partifunktionären Günter Schabowski hålla en presskonferens. Han visste egentligen inte svaret på frågan ”När kommer lagarna börja gälla ?” , men bläddrade i sina papper och svarade – i direktsänd TV:

sofort, unverzüglich” (omedelbart)

Tusentals östtyskar begav sig omedelbart till närmaste gränskontroll, där de oförberedda vakterna saknade direktiv och inte kunde nå sina chefer – varken politiska eller militära. Gränsövergången på Bornholmerstrasse i Berlin var den första som öppnades,  kl 23.30. Sen fanns det ingen återvändo.

Mindre än 11 månader senare, den 1:a oktober 1990, upptogs det forna Östtyskland i form av sex nya delrepubliker i Förbundsrepubliken Tyskland.


Mina minnen av Berlinmuren

Mer på Wikipedia om Berlinmuren.


Idag är Berlin åter Tysklands huvudstad med över 3,5 miljoner invånare, i hela storstadsregionen inklusive Brandenburgförorterna bor omkring 4,35 miljoner.


 

Annonser