Det började i Hortlax på tjugotalet

Sommar i Hortlax, bakom huset med alla blommorna (Blomman för dagen, tror jag den hette.)

Det känns som om jag kommer från Hortlax strax utanför Piteå. Fast egentligen var det min mamma som kom därifrån, själv föddes jag på Södersjukhuset i Stockholm och var bara hos mormor och morfar i Norrland på somrarna.

Tjugotal. Hon knäskötte spädbarnet framför de öppna kakelugnsluckorna. Fort, fort, så att kläderna hann på igen innan den lilla kroppen blånat av kölden. Visst var det tvillingar? Men hur kunde det vara tvillingar? Det var ju mamma som berättade och det var hon o hennes bror som var tvillingarna? Hade det funnits flera? Eller hade mamma hört talas om det här?

Hon blev min mormor.

Gifte sig med min morfar mot sina föräldrars vilja (tror de var ”tvungna”). Hon födde sitt första barn innan hon fyllt 19, och 14 månader senare fick hon tvillingar, min mamma och hennes bror. Min morfars pappa blev sjuk och behövde hjälp. Den lilla familjen bodde i hans kök under tre år, och tog hand om sjuklingen som låg i kammarn.  Efter tre år flyttade de, då hade barnen hunnit bli fem stycken (och ytterligare ett rum gjorts iordning). Morfar tog de jobb som fanns, vilket innebar långa tider borta från hemmet. Och mormor sydde och lappade.

Småningom blev det nio barn som överlevde. ”Här kommer Lindmarks ungar – alltid lika snoriga och hungriga.” Så sa man på byn. Mamma trivdes med storstadens anonymitet.

Morfar jobbade överallt där det fanns jobb (hamnen, skogen). De bodde en tid som vaktmästare i kommunalhuset, mot att de städade lokalerna inför sammanträdena. Mamma minns hur hon tidigt tog ansvar: ”Såg jag svartklädda gubbar på väg från grinden rusade jag in och plockade undan leksaker.” ”Barn har jag passat sen jag var tre år. Sprang hem på rasten från skolan för att kolla småsyskonen.” Hela sitt liv tog hon hand om alla – utom sig själv. Så sa min dotter många år senare.

Mormor blev intresserad av politik och fick morfars hjälp att bilda en socialdemokratisk kvinnoklubb i Hortlax, där hon sen var ordförande i många år. Hon hade även andra uppdrag och verkar ha varit en stark och drivande kvinna. Men jag tror inte att hon egentligen var speciellt intresserad av barn… Åtminstone inte så många.

Jag hittade Roger Lindqvists blogg på nätet, med bl a historien om när Alida Lindmark var ”valets omslagsflicka 1973”. Valet innan hade socialdemokraterna haft en påhittad pensionär på sin affisch, under devisen: ”Gärna medalj – men först rejäl pension!”  Detta fick man kritik för. Min yngste morbror, han som fått gå i realskola och plugga vidare på Konstfack, jobbade med socialdemokraternas marknadsföring och såg till att allt blev äkta denna gång: Affischens pensionär är hans mamma, den aktiva socialdemokraten, och barnbarnet är hans egen son. Mormor fick tackkort från Olof Palme, ser jag i Roger Lindqvists blogg. Min mamma hade ett exemplar av den affischen, som numera hänger hemma hos mig, dock utan texten ”Rösta inte bort tryggheten. Rösta med socialdemokraterna.” Men hon röstade alltid på socialdemokraterna.

Morfar var nog inte särskilt lämpad för tungt arbete, mager och senig. På ena handen hade han bara tummen och lillfingret kvar, övriga fingra var kapade av ”sågen”, sa man. Jag minns precis hur skinnet var hopsnörpt längst fram på de kapade fingrarna och hur behändigt han stoppade pipan i alla fall. Jag föreställde mig hur han sågat av sig dem med handsåg (makabert!), i efterhand inser jag att han antagligen råkat ut för en olycka på sågverket.

Morfar var mycket ”läsbegåvad”, fick högsta betyg under sin korta skolgång. Han gjorde ett oförglömligt intryck på mig när jag som den första i hela släkten tog studenten. Mormor och morfar var med, de bodde hos oss (Hur fick de plats?), och en frukost började han prata om sina tankar kring filosofi. Vi hade som kurslitteratur läst en kort orientering om de stora tänkarna. Nu kände jag mig som om jag lyssnade på ytterligare en. Morfars chans att läsa vidare utan egna pengar hade varit att bli präst, och det föll ju på att han var ateist…

Man kan märka ambitionerna hos barnen – och följa folkhemmets tillblivelse. Åtta av nio flyttade ”söderöver”, en ända till Amerika. En stannade kvar hemma, en annan återvände många år senare med sina barn.

Stolte storebror var tvungen att ta mammas skor med kapade klackar för att kunna ta sig till skolan. Tårna pekade rakt upp. Men han förblev stolt och ambitiös, pluggade småningom på kvällstid till ingenjör och blev chef. Lillebror som kissade i sängen fick ta lakanen sist, innan de tvättades i tvättgrytan vid stranden (vid Tingsholmen).

I Stockholm delade bröderna hyresrum. Lillebror blev arbetslös, låg hela dagarna för att inte behöva så mycket gröt för sin överlevnad. För man klarade sig själv, syskonen hjälpte varann när det krisade. Det fortsatte man med länge. Aldrig att man skulle oroa föräldrarna.

Den allra yngste, sladdbarnet, hade man råd att låta studera. Det var han som gjorde valaffischen med mormor.

Slutligen (när?) fick mormor och morfar ett egnahem. Men då hade de äldsta barnen redan lämnat hemmet. Huset låg vid gamla E4an och en tid hade de en kiosk vid vägen. Vi var där på somrarna och jag minns att jag var med i kiosken ibland. Den sköttes av en ung tjej, jag fick läsa hur mycket jag ville och även bubbelgum – och kanske lite godis… På kvällen räknades dagskassan. En kväll när mynten låg över hela köksbordet knackade det på dörren. Jag minns inte vem som kom, men mormor slängde raskt en filt över pengarna för säkerhets skull (så det måste ha varit någon okänd). Efter en stund hoppade katten upp på bordet och gick långsamt omkring där – klirr klirr… Men mormor höll masken.

Huset hade liten (fin)kammare plus stort kök på nedervåningen, ett stort rum och ”kattvindar” på övervåningen. När jag blivit äldre fick jag halva ena kattvinden till eget rum när vi var där (resten var klädkammare). Många år senare (1997?) hade vi kusinträff i Piteå och åkte och tittade på huset, som just började byggas ut. I lagården fanns de båda tecknande brödernas ”pinup”teckningar i blyerts fortfarande kvar…

Nu 2013 hittar jag i Google det som numera har adress Skatanvägen 47. Det som är sig mest likt är lagårn. Där hade en gång förutom dass funnits grisar och ko (tror jag, åtminstone fanns det bås), men den tiden vi semestrade där hade de bara får och de gick på ängen bakom lagårn/dasset. Jag är ju rädd för alla djur, det gällde även fåren bakom dasset. Rätt vad det var kom de springande i klunga. För att ha koll på dem lämnade jag dassdörren öppen – det var inga avspända toabesök, kan jag säga, och en stor lättnad när det byggdes WC under trappen.

En gång gjorde fåren uppror (uppfattade jag det som), närmade sig huset och började gå uppför trappan. En bagge verkade vara ledare. Honom hade mormor fött upp med nappflaska, så hon var lite irriterad att hon nu var hon tvungen att mota ner honom med en plåthink. Han hade stångat henne så att hon hade ett stort blåmärke på låret. Allt var mycket dramatiskt. Tyckte i alla fall jag.

Till höger om huset låg då en liten talldunge där mormor hängde tvätt. Den var värdefull, sas det. Längst till höger i huset låg den lilla (fin)kammarn med radiogrammofonen, där jag ibland spelade skivor och låtsasrökte tändstickor. Där fanns en liten finsoffa och soffbord, på väggen hängde en tavla med en tjäder(tror jag). I det som idag skulle kallas allrum stod mormors vävstol och en gammal svart skrivmaskin, som jag älskade att skriva på. Det ska böjas i tid…

Blomman för dagen slingrade längs husfasaden och bredvid huset fanns vinbärsbuskar med röda och vita bär.

Jag kopierade bilden nedan från Googlemaps:

Mormors och morfars hus (numera utbyggt, vänster del är ny, då fanns bara kök och liten kammare)

I Wikipedia läser jag om egnahemsrörelsen bl a:

Från konservativt och inte minst frikyrkligt håll såg man gärna att egnahemmen borde ges som belöning till skötsamma och ordningssamma arbetare, dels för att ge dem ett sundare liv, men även för att det egna boendet skulle minska risken för kommunism.


 

Annonser