Lite segt är det allt… Varning för onödigt gnäll.

Kämpar fortfarande i bältrosens efterdyningar. Av någon anledning kommer jag att tänka på det enda jag minns från “Tre män i en båt”: Han som läste igenom en dåtida läkarbok och hade symptom på samtliga sjukdomar utom vatten i knäna. Och funderade på att bli lite förorättad över att han inte hade vatten i knäna också.

Lite som med såna gamla läkarböcker kan det bli med nätet i dessa dagar: Ovärderligt när det gäller att få information, men man hittar också ALLA möjliga komplikationer och följdsjukdomar.

Inte ens när det såg ut så här rev jag av några koppor! 🙂

Fast desto flera goda nyheter blir det ju då! tillfogade hon i ett möjligen hysteriskt försök till positivt tänkande: Hörseln är tillbaka, ögat verkar ha klarat sig och jag verkar inte ha fått “minnesstörningar eller andra kognitiva problem”, trots min höga ålder. (Åtminstone inte som jag märker själv, ska jag kanske försiktigtvis tillägga.) Efter nästan fyra veckor har smärtan gått tillbaka så mycket att jag har hopp om att inte, som en del, behöva dras med den resten av mitt liv. Jag har inte heller rivit sönder koppor och fått ärr för livet, som damen jag läste om, eftersom min klåda kom efter kopporna.

Vårdguiden och vårdcentralen har gett mig bra hjälp. Med Apoteket uppstod dock några frågetecken. När kopporna tömts och ramlat av sprängvärkte det döva örat så att jag insåg att en del av problemet måste vara att det var fullproppat av klegg. Ringde vårdcentralen och fick tid för spolning. Inför besöket skulle jag mjuka upp med vaxpropplösning i tre dagar. Så jag skickade min villige löpare (TACK!) till apoteket med instruktioner om att hämta vaxpropplösande medel och gummituta för sköljning. (Jag har spolats förr.) Han talade om för apotekaren hur det skulle användas – och blev hemskickad med en spray för att FÖREBYGGA proppar. “Det är lite sent påtänkt!” kved jag i min värkande förtvivlan. Nästa gång blev det rätt. Efter spolningen kom hörseln tillbaka och öronvärken gick ner till uthärdlig nivå. En nästintill religiös upplevelse. Men sen var det där med klådan…

Läs mer

Kevin-fallet: Hur kunde det gå så illa?

När jag inte kan sova roar jag mig ibland med att titta på (sövande) stereotypa amerikanska deckare. Där framträder ofta Psykologen med stort P, kastar en magisk (psykolog)blick på ett förhör och fastslår triumferande: “Han ljuger! Han tittar nämligen uppåt mot höger/vänster.”

Tänk om det vore så enkelt i den riktiga världen. En del verkar ibland lyckas tro det. 

Dokumentären “Fallet Kevin” handlar om två bröder som vuxit upp i skuggan av att vid 5 respektive 7 års ålder ha utpekats som mördare. Offret var dessutom femåringens bästis. Jag tänker inte fördjupa mig i fakta eller de fruktansvärda tredjegraden-förhören med barnen. De är svåra att ens titta på, och fördöms idag av alla – inklusive psykologiprofessorn C, som poliserna säger lärde dem förhörstekniken…

Detta vet man: En augustikväll hittades fyraårige K död på en lastpall ett par meter ut i vattnet. Man trodde att han drunknat och gjorde återupplivningsförsök, men det visade sig att pojken kvävts. Först morgonen efter spärrades platsen av och undersöktes av tekniker.

Det går knappt att föreställa sig hur den lilla orten måste ha surrat av oro och rykten, både bland barn och vuxna. Polisen gjorde omfattande dörrknackning och höll hundratals förhör med barn och vuxna. Efter en knapp vecka sa storebror C att han sett några större killar tillsammans med K på bryggan och föräldrarna åkte till polisen för att han skulle få berätta vad han visste. I bilen sa lillebror R plötsligt: “Jag såg också något, jag såg när de mördade K.”

Typiskt småsyskon, tänker jag, som säkert också (helt naivt?) hade velat hjälpa polisen att klara upp mordet på lillebrors bästis. Ingen kunde väl då förutse hur det skulle gå – det går egentligen inte att begripa ens i efterhand.

Trots många förhör och möjliga misstänkta verkade utredningen snart ha gått i stå. Men sen fick man hjälp av den kände psykologiprofessor C (med stort P). En redovisning av fallet, skriven av förundersökningsledaren RS i samarbete med en frilansjournalist, handlar mycket om hur oerhört stolt man är över det unika samarbetet mellan barnpsykiatrin, de sociala myndigheterna och polisen. Gång på gång återkommer man till hur viktig professor Cs specialkompetens kom att bli för utredningen och vilket stöd han utgjorde under hela det svåra arbetet. Redan vid det första telefonsamtalet sa C till förhörsledaren att den äldre pojken (som då alltså bara var möjligt vittne) var ”en mycket stark kandidat till det här”. Det måste ha varit en enorm lättnad.

Läs mer

I min lilla stad

När jag fortfarande trodde att min böldpest jag menar bältros var en bråkig tand åkte vi in till tandakuten i stan. Sen jag blivit röntgad och rekommenderad rotfyllning promenerade vi mycket lättade nerför Drottninggatan i det vackra vädret och hämtade ut penicillin på Apoteket Ugglan.

En liten skylt på väggen visar att författaren och publicisten August Blanche dog där inne 1868:  På väg från avtäckningen av Karl XII-statyn i Kungsträdgården fick han ont i hjärtat, stapplade in på apoteket och dog i apotekarens armar. (Visst låter det som en stumfilmsscen?)

Apoteket Ugglan är visserligen inte Stockholms äldsta apotek, men det är det enda i hela landet som haft sin verksamhet på samma adress och i samma fastighet i över 200 år. Redan 1760 utfärdade kung Adolf Fredrik privilegium för ett apotek, som skulle heta Elgen och ligga vid Hötorget. Det öppnades för allmänheten den 4 juni 1761, men hade då fått tillstånd att byta namn till Armerade Ugglan, eftersom det var för svårt att sätta upp en stor älg som apoteksskylt mitt i stan. Namnet förkortades småningom till Ugglan, och från 1798 finns det på sin nuvarande plats, fortfarande med sin uggla ovanför ingången.

Fast jag minns ett Apoteket Elgen i Stockholm, med förgylld älg och allt, som jag för många år sen ofta beundrade på väg till min dåvarande chef på Engelbrektsgatan. Det öppnades 1905, men verksamheten flyttades tydligen på nittiotalet. Den pampiga älgskulpturen med omgivande skog är ju inbyggd i väggen, så den finns kvar – numera som Sänghuset Elgen(!), med stilig älgbild på hemsidan.

Åter till Ugglan: Under sin långa tid på samma adress har det byggts om flera gånger, men man har varit varsam med de kulturhistoriska värdena, och butiksfasaden, delar av inredningen och takmålningarna lär vara intakta sedan slutet av 1800-talet. Fast tjejen vi pratade med, som just höll på att renovera målningarna, sa att en del av dem gjorts om betydligt senare (80-talet?). Själv blev jag som vanligt barnsligt förtjust i de gamla skåpen och hyllorna, som fortfarande är i bruk.

Läs mer

Hurra! Jag verkar överleva även bältros i ansiktet! 🙌


VIKTIGT MEDDELANDE TILL ALLMÄNHETEN, särskilt “äldre” (i det här fallet = 50+):
Känns huden irriterad, med begynnande utslag? Kolla omedelbart om det är bältros (a k a ”helveteseld”)!
I så fall är det 
snart för sent att få hjälp… 😰


Jag drar hela min lidandes historia här, kanske kan det hjälpa nån att känna igen eländet och få hjälp i tid. Först en faktaruta:

Bältros drabbar bara den som haft vattkoppor. Vattkoppsvirus stannar kvar i kroppen hela livet. Hos var fjärde svensk aktiveras det senare, särskilt när man med stigande ålder får försämrat immunförsvar.

Smitta: Bältros smittar inte, som vattkoppor, via luftburen smitta, utan bara vid direktkontakt med sårvätska från blåsor. De som kan smittas är personer som inte haft vattkoppor, och det är vattkoppor de smittas av, inte bältros. Man kan alltså INTE få bältros av barnbarnens vattkoppor, däremot kan barnbarnen få vattkoppor vid direktkontakt med bältrosblåsor.

Det finns vaccin mot bältros för den som är 50+ och har ett fungerande immunförsvar. Det minskar risken och kan mildra symptomen om man ändå drabbas.

OBS: Virushämmande läkemedel måste sättas in INOM TRE DYGN från att utslagen börjar synas.

Följdsjukdomar: Vanligast är långvarig smärta på grund av nervskador. Om ögat drabbas av viruset kan det orsaka synnedsättning eller blindhet. Man kan även få ärrbildning, hudinfektioner eller hörselnedsättning. Ju äldre man är desto svårare riskerar sjukdomen att bli och redan efter 50 års ålder ser man en tydligt ökad risk för komplikationer.

En forskningsrapport visar att uppemot 200 svenskar varje år får infektion i hjärnan efter bältros. Man kan dessutom ha minnesstörningar och andra kognitiva problem en lång tid efter infektionen. Och risken är (förstås) större ju äldre man är.

(Man skulle kanske ha skitit i att bli så gammal?)

Fallbeskrivning: Så var det för mig

Läs mer

OK, jag erkänner: Jag gillar lagom!

Jag lever nog i det bespottade Mellanmjölkslandet, sen väldigt länge dessutom. För det är så mycket jag blir storögt förvirrad över att läsa om.

Nyligen blev en kvinna i hårdträning beskylld för att vara en dålig förebild, eftersom hon skyltar med sin träning “i en tid när många är missnöjda med sina kroppar”. De som inte gillar hennes bilder lägger som kontrast ut egna av allt godis de matar sina barn med, eftersom man ska njuta av livet, så “här har vi fredagsgodis varje dag!”.

Jättetjocka människor som faktiskt vill (eller måste) gå ner i vikt gör det inför publik med extrema metoder och under förödmjukande former – bara för att oftast snabbt gå upp i vikt minst lika mycket som de gått ner. Vilket jag inte förvånas över, särskilt sen jag sett den superläbbiga hälsodrycken någon grönsakshatare tvingades dricka. Och då gillar jag ändå grönsakerna som ingick, den färdiga sörjan däremot hade jag totalvägrat.

Läs mer

Det där perfekta – är det så lyckat egentligen?

Min exman kom till Sverige 1969 – just när det hade blivit tuffare att komma hit, för man var tvungen att skaffa jobb först. Redan innan vi träffades svärmade han för Sverige och Norden och semestrade här. Hans familj skrattade överseende och sa: “Jaja, du behöver inte säga nåt, vi vet redan att allt är bättre i Sverige.” Sen kom han äntligen hit.

Det första halvåret i svensk vardag såg han (nästan) bara fel. Bland annat var han hemifrån van vid att kunna springa över till husläkaren i kvarteret bredvid (eller be honom komma), och sen betala kvartalsvis i efterskott. Så var det INTE i Sverige. På sitt första jobb hamnade han vid ett löpande band, där han, den tyske teknikern, ideligen fick göra om det andra slarvat med eller missat. Blev han irriterad och klagade fick han höra att det var bara att åka hem igen (jävla utlänning).

Småningom blev han som vi andra: Fann sig tillrätta, såg osentimentalt både för- och nackdelar med sitt nya land och dess invånare. Och fann väl att det var gott nog, eftersom  han blev svensk medborgare och numera inte verkar ha några tankar på att flytta nån annanstans.

Nyligen citerade en amerikansk bloggare Marine Le Pen, den högerextrema franska presidentkandidaten, när hon sa att fransmännen inte ska skämmas över att det var fransk polis som 1942 samlade ihop och överlämnade 13000 judar till tyskarna för vidare befordran till Auschwitz, eftersom: ”Jag vill att de ska vara stolta över att vara fransmän.” Bloggaren jämför med sitt eget USA, där en del hävdar att man inte ska prata om de mörka delarna av landets historia. Och kommenterar:

Jag oroar mig för en framtid byggd på ett perfekt förflutet som aldrig funnits. Om vi inte erkänner våra misstag, i syfte att inte upprepa dem, hur ska vi då kunna utvecklas och förbättras?

Att längta tillbaka till något som aldrig funnits – det kan inte vara lätt. Om man tänker så kan man kanske förstå den frustration som en del känner över oss oförbätterliga “godhetsknarkare”,  särskilt efter attacken på Drottninggatan: ”Det är något allvarligt fel på svenska folket. De borde vara rasande, inte kärlekstörstande.”

Läs mer

Vad en lat äggula kan berätta om livet – och oss själva

Jag har alltid tyckt att “Hello Kitty” är för tuttenuttig. Och inser givetvis att det snarare är mina barnbarn än jag som tillhör målgruppen. Men nu hittar jag en artikel om en ”släkting” till Kitty – och tycke uppstår omedelbart: “How Gudetama, a lazy egg yolk with a butt, became an unstoppable cultural phenomenon”.

Gudetama beskrivs som en seriefigur som nån verkar ha börjat rita, men snabbt tröttnat på. Det blev bara en sladdrig könlös äggula(!), utan händer, fötter och hals och med prickar till ögon. Men mun och rumpa har den. Jag hittar en Youtubefilm om hur det kommer choklad ur den ena änden och vaniljsås ur den andra… Känsliga personer behöver INTE titta på videon.

Gudetama föddes 2013 till “en värld den skulle ha föredragit att undvika”. En loser redan från början kom den tvåa i en tävling om matinspirerade seriefigurer. Men blev sen – helt oväntat – mycket populärare än den numera ganska bortglömda segraren. Varför? undrar man i artikeln. (Förutom då att segraren var en ständigt leende laxfilé(!) – vilket jag personligen tycker är en skrämmande tanke.)

Läs mer