Macchiarinis sista “svenska” patient är död och en artikel tillbakadragen – väl?

19 mars dog Yesim Cetir, den sista av de patienter som opererades av Paolo Macchiarini på Karolinska. Hon fick sin första plaststrupe 2012, men varken den eller den följande fungerade. Strupen måste rensas var fjärde timme, och under mer än 3 år på intensiven genomgick hon över 7000 undersökningar och operationer. Sen flyttades hon till USA, där hon i maj 2016 fick en donerad lunga, luftstrupe och matstrupe (som inte fungerade). Och nu dog hon slutligen på sjukhuset, nästan 27 år gammal.

”Felrekrytering, forskningsfusk och fallerande implantat som aldrig borde opererats in i patienter” – så sammanfattas anklagelserna på Karolinska Institutets hemsida.

I korthet: Det finns aldrig tillräckligt många donerade organ för alla behövande patienter. Macchiarini & Co påstod att de kunde göra plaststrupar och behandla dem så att kroppen täckte dem med celler tills de utvecklats till ett riktigt, kroppseget organ. Det lät ju fantastiskt! Obegränsad tillgång på skräddarsydda organ, som kroppen inte stöter bort, eftersom de består av de egna cellerna. Briljant! Problemet var bara att det inte fungerade: inga celler bildades och plaststruparna lossnade. En plågsam död.

Den fantastiska dokumentären “Experimenten” finns på SVT Play.  Se den, om ni inte redan gjort det. I klippet berättar Bo Lindquist, som gjorde den. Kanske kommer en uppföljare – hoppas det.

Läs mer

VARNING: Nu tänker surkäringen kräkas på Bredbandsbolaget!

Vår bostadsrättsförening har Bredbandsbolaget som leverantör för telefon, internet och e-mail. Det har funkat OK, när vi haft problem med vår router har vi fått hjälp per telefon.

E-mailen har i och för sig länge känts svajig – ibland kommer man inte in direkt, ibland är det avstängt några timmar ”för förbättringsarbete” – utan förvarning och utan att nån förbättring märkts, möjligen en långsam försämring. Men mailen har kvicknat till igen, och det är ju bara vår privata, så några timmar klarar vi oss.

I början av mars var det tvärstopp. Jag såg bara en röd varningstext, hittade ingen information på bolagets hemsida, i föreningen visste ingen nåt. Och egentligen känns det ännu svajigare att exempelvis makens mail funkar – vi delar ju abonnemang.

Efter tre dygn kollar jag åter hemsidan efter driftstörningar. Fortfarande finns det inga. (!)

Men på Facebooksidan finns det minsann driftstörningar. Rasande kunder kräver besked, somliga är utan TV, nät och telefon. En del sköter kundkontakter via mail som nu försvinner – utan att varken avsändare eller mottagare får något felmeddelande. De ber att man åtminstone ska lägga ut info om driftstörning på hemsidan, så att de ska slippa ringa kundsupport för att kolla hur det går.

Fast det får man inte veta där heller: Jag sitter själv i telefonkö för att hamna hos en supportkille, som vet mindre än jag. Jag får tala om för honom att deras telefonsvarare just bekräftat ATT det är mailproblem. Någon information har han inte, bara: ”Tekniken strular ju ibland”. Och så ska jag få sms-besked när det funkar igen.

Det har jag inte fått än, och mailen har funkat åtminstone tidvis. Så pass att jag hunnit importera inboxen till gmail.

Läs mer

Om Bodil Jönssons årsringar – och våra egna

Vi träffar ibland gamla klassisar – och tycker att de är trevligare nu på äldre dar. Nyligen hade vi besök av min mans gamla kompis, en alltid lika engagerad uppfinnare och funderare, som nu – något decennium efter pensionsåldern – är glad att han är fri att riktigt kunna ge järnet. Och så vi själva då, som bara blir bättre för varje dag. Tycker vi. Eller kan det vara tvärtom? Att det i själva verket är omdömet som fördunklas? 😰

Men sen läste jag Bodil Jönssons bok “Tid för det meningsfulla”, känner igen mig – och hittar en föreläsning med samma namn:

Att vi inte längre är unga när vi är gamla betyder inte att vi bara ska avveckla oss. I själva verket kommer det fram nya glädjeämnen och förmågor hela tiden, sådana som vi inte hade en aning om tidigare. Tänk bara att med åren få ett bättre samspel mellan kunskap och känslor! Och tänk att få vara med om hur suget efter det meningsfulla bara ökar.

Bodil Jönsson tror inte längre som när hon var barn, att man kan se människornas årsringar i deras hjärnor, men menar att vi precis som träd genom åren lägger på oss inre årsringar, som kan växelverka med varann. Vår yta visar bara upp den senaste, men de andra finns med hela tiden och är det som ger människan hennes identitet och existens i en djupare bemärkelse.

Läs mer

Om Assange – en amatörspanares uppdatering

Jag roar mig med att emellanåt grotta ner mig i diverse rättsfall för att – sent omsider – lära mig lite om hur vårt samhälle fungerar. (Eller inte?) Hittills har jag avverkat rättsfallen om  den oskyldige massmördaren QuickMacchiarini och hans konstgjorda luftstrupe – och så Assange.

Wikileaks grundare Julian Assange (JA) är alltså sedan augusti 2010 misstänkt för våldtäkt i Stockholm. Jag har skrivit om det med länkar till förhör mm, här bara ett kort sammandrag.

Så här beskriver kvinnan i förhör den misstänkta våldtäkten: Efter en natt med mycket sex vaknar hon av att JA börjar ha samlag med henne igen. Hon är orolig för HIV och frågar om han har kondom. Han svarar att det har han inte. Hon säger inget mer eftersom hon känner att det är för sent att stoppa honom. Efteråt gör hon frukost och skjutsar honom till tåget.

2010

I augusti anhölls JA i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt. Fem dagar senare beslöt chefsåklagaren att lägga ner förundersökning avseende våldtäkt, men utreda ofredande (vilket fem år senare preskriberades).

I september beslöt den nuvarande åklagaren att återuppta förundersökning om våldtäkt och i november häktades JA i sin frånvaro. I december greps han i London.

2012

Efter att förgäves ha överklagat begäran om utlämning till Sverige sökte JA i juni asyl på Ecuadors ambassad i London.

Där finns han sen dess, medan åren går.

Assange vill inte åka till Sverige eftersom han är rädd att bli utlämnad till USA, där en brottsutredning om spioneri pågår mot honom, med anledning av hans roll i Wikileaks. Om det finns orsak till hans rädsla vet inte jag, men ju längre detta drar ut på tiden desto bättre kan jag förstå att han söker dolda motiv. För icke-agerandet är obegripligt.

Läs mer

Trump & Co – Hur kan det bli så? Några möjliga psykologiska förklaringar.

Ju mer jag läser om Trumps (med fleras) agerande desto mer förbryllad blir jag. Inte bara över honom, utan ännu mer över hans anhängare. I VOX.com läser jag en intressant artikel, där man listar några möjliga förklaringar. I artikeln hänvisas till källor och undersökningar, det gör jag inte här.

“Motivated reasoning”: Om man hejar på ett lag påverkar det hur man uppfattar världen. Människor har lättare att dra såna slutsatser de gärna vill dra. Utan att vara medvetna om det har vi lättare att komma ihåg information som stämmer med den världsbild vi redan har.

I ett klassiskt experiment skulle åskådarna till en fotbollsmatch, som spårat ur i blodsspillan, i efterhand bedöma “vem som började”. Båda lagens anhängare var övertygade om att det var motståndarlaget.

Som en bekräftelse på teorin märker jag att jag lättare kan överse med agerandet när det kommer från någon som, liksom jag själv, är Trump-motståndare: När en satirsida spred den falska nyheten att USAs hälsominister sagt att “det är bättre för vår budget om cancerpatienter dör snabbare” trodde många på det, blev – helt naturligt – mycket upprörda och spred historien vidare. Det är ju då det blir farligt – när satiriska artiklar sprids utan att det framgår att de var satir. En kvinna spred “nyheten” med kommentaren: “Må den mannen ruttna i helvetet!”. När hon fick reda på att nyheten var falsk viftade hon undan det med att “det ändå fångar andemeningen i budgeten”.

De som är mest välinformerade om politik är ofta mest orubbliga i sin uppfattning. Undersökningar visar att “motivated reasoning” verkar styra oss speciellt effektivt när det gäller just politik. Vi känner stor press att leva upp till vår grupps förväntningar. Och ju smartare vi är, desto mera hjärnkapacitet har vi för att göra det.

Så när experter och politiker uttalar sig bör man tänka på att de visserligen vet mycket om politik, men de böjer till sitt vetande så att det ska stämma med deras politiska mål. Och det gör de antagligen utan att ens inse det. Följaktligen kan de känna sig trygga i sina politiska övertygelser – eftersom de ju vet att de är välinformerade…

Läs mer

Shit happens

I det fantastiska (för)vårvädret åkte vi in till stan, promenerade utmed kajen i solen, och passade på och se vad som egentligen händer med Slussen. Och där händer mycket. Vi försökte komma ihåg hur det såg ut förut – och på ett ställe kunde man se gamla sunkiga Gula och Blå gången förskrämt kika ut över stupet. Nästan så man saknade dem…

Slussenportalen kan man läsa mer om de arkeologiska fynd man gör under utgrävningarna. När jag tittade på filmsnuttar hamnade jag på:

Byggnation av Slussen i Stockholm 1931-1935
Svenska betongföreningen

Och Svenska betongföreningen har jag ju faktiskt jobbat åt, även om det inte var fullt så länge sen, så den filmen tittar jag omedelbart på.

Är det månne ingenjörn som står högst upp och inspekterar, sportigt klädd i trenchcoat och äppelknyckarbyxor med rutiga strumpor?

Läs mer

Det här med ångest och depression – igen

Själv har jag ju varit förskonad från depression och ångest. Men jag levde länge nära – till slut kanske alltför nära – min mammas kamp. Och jag är fortfarande intresserad av att försöka förstå. Så jag tittade naturligtvis på Idévärldens: “Det ska göra ont att leva” för ett tag sen. 

Utgångspunkten var Fredrik Svenaeus bok “Homo patologicus: Medicinska diagnoser i vår tid”: Människan har alltid varit en lidande varelse, utan kriser hade inga stora upptäckter gjorts. Det är alltså något vi måste förhålla oss till. Kroppslig smärta har den medicinska vetenskapen till stor del lyckats bota eller tämja. Då ligger det nära till hands att försöka ta itu med den själsliga smärtan på samma framgångsrika sätt, och utgå ifrån att det alltid finns något biologiskt/patologiskt bakom lidandet: “Homo patalogicus”.

Men använd på det sättet funkar inte den medicinska vetenskapen så bra. Vid kroppsliga sjukdomar ställer man diagnos genom provtagning, men psykiatriska diagnoser bygger på tolkning av symptom. Och eftersom vi alla befinner oss på en glidande skala blir det svårt att dra gränsen mellan sjukt och frisk variation. Hur introvert, glad, lessen, lat, känslig, temperamentsfull, neurotisk, etc får man vara och fortfarande vara “normal”? 🤔 Hmm..

Läs mer