Om vänner, samvaro och samtal

friends-528068_1280Inför min femtioårsdag nojade jag i åratal, inte i första hand över åldern, utan hur jag skulle lyckas skrapa ihop tillräckligt många vänner till den stilfulla fest som verkade förväntas av en femtioåring. Mardrömmen: TÄNK om några skulle känner sig tvungna att hylla mig trots att de inte vill – för att “det ser illa ut om vi inte kommer.” RYYS   😨

Till slut gjorde jag som jag ville, och det blev ett avspänt öppet hus. Nu fyller jag snart jämnt igen, tror varken jag vill göra eller ha nåt. “Wünschlos glücklich”, som tysken säger?

För man måste ju faktiskt inte vara eller göra på ett särskilt sätt. Det gäller bara att komma ihåg det.

Hur vill jag umgås då? Jag minns lunchen med min barndomsvän: När vi pratat färdigt och skulle skiljas åt tittade hon på sin tomma tallrik och sa: “Vad åt jag?” Sån ungefär är jag också. Kringarrangemangen intresserar mig egentligen inte särskilt, däremot tankeutbytet. Och jag hänger liksom inte med på när man förväntas ta med nån present och vilken sort. Om man kommer överens om att inte ge julklappar till de vuxna ska man visst göra det i alla fall. Åtminstone ibland? Det är inte bara att jag är snålsam (för det är jag väl också😉 ), utan som att jag inte riktigt förstår språket.

Kan det hänga ihop med att man i mitt föräldrahem inte umgicks så? Jag minns att de vuxna satt kring köksbordet i ettan och pratade medan jag somnade i kökssoffan. Det var så go stämning.

Läs mer

Uppmuntrande tillrop är sällan fel

smiley-150548_6402000px-Smiley-SMirC-thumbsup_svg“Varför vägrar vi att se att världen blir bättre?” är rubriken på en artikel om Johan Norbergs bok ”Progress”, som beskrivs som en motvikt till alla bästsäljande böcker om världens undergång.

Och en varning: Om vi inte ser de framsteg människan gjort, börjar vi lätt söka syndabockar för de problem som återstår. Och rösta fram demagoger som erbjuder enkla lösningar – och hotar friheten och öppenheten.

Jag vill gärna dela med mig av det glada budskapet. Det kan behövas i dessa tider.

För artikeln börjar: “Vi lever i en ond tid, politiken är korrupt och samhället befinner sig i upplösning”. Men det visar sig vara ett citat från en stentavla i ett museum i Konstantinopel och bedöms komma från Mesopotamien, 3 800 före Kristus.

På nästan alla sätt och enligt nästan all statistik, lever vi bättre, längre och säkrare i dag. Några exempel: Mellan 1990 och 2015 har andelen länder som är demokratier ökat från knappt hälften till nästan två tredjedelar. Den extrema fattigdomen i världen har minskat från 37 till 9,6 procent – ensiffrigt för första gången i historien.

Läs mer

Hur ofta är sanningen egentligen trolig?

question-man-1019935_640Vi läste om sommarstugemordet i Arboga. Ju mer tidningarna grävde fram runt den misstänkta desto mera liknade det ett av de mera extrema avsnitten av Midsomer Murder – inklusive de idylliska omgivningarna. Antiklimax när det inte räckte till häktning av de misstänkta-nästan-dömda. På nätet tyckte en del att de borde häktas i alla fall, för:  “Är detta ett normalt agerande? och ”Hur  troligt är det att det skulle vara någon annan?

Då kommer jag att tänka på när skoldansen ställdes in anno 1961. Vi hade haft en tysk vänklass på besök och skulle avsluta med fest. Istället dök en av de tyska gästerna upp och sa allvarligt: “Hammarskjöld ist tot!” Det var ju tråkigt, tyckte vi fjortonåringar, fast om jag ska vara ärlig  tyckte vi nog att det var ännu tråkigare att dansen var inställd.

Någon hittade på att vi kunde åka in till stan och gå på kafé istället, för att hinna träffas en sista gång. Jag följde med, ville särskilt träffa en kille – eller möjligen två…😉

Dagen efter blev jag kallad till REKTORSFÖRHÖR! Jag, världen präktigaste skolflicka. Min status i klassen steg omedelbart.

Jag minns det som igår. Rektor frågade och jag svarade:

Läs mer

Så jävla roligt ska vi inte ha! 😠

Jag pratade med en vän om hennes sjukdom, som inte syns utanpå men ändå inskränker hennes liv, och hur svårt det är för omgivningen att förstå. Och nämnde bloggar som hjälpt mig att åtminstone försöka förstå vad det innebär att ha utmattningsdepression. (Vilket inte hon har, men det finns likheter.)

Samtidigt passade jag förstås på att göra reklam för bloggande i allmänhet – hur givande det är att dela tankar med andra och få insyn i deras liv. Och hur jättekul det är att blogga själv om precis vad man vill, när/om man vill. Hon uppnådde pensionsåldern för tio år sen och avvecklar nu sitt sista åtagande, men tycker inte att hon har tid med sånt som bloggning. Det förstår jag ju, för jag inser faktiskt att alla inte är som jag (försöker i alla fall!  ☺).

Samvetets röst?

Det jag inte förstår är hennes fråga: “Får du inte dåligt samvete?” Då svarade jag bara att det påminde mig om min mamma som inte tillät sig att läsa böcker på dagtid. En kopp kaffe med cigarrett och tidning unnade hon sig efter väl utfört arbete, men ingen bok. Just för att hon älskade att läsa böcker var det på något sätt – omoraliskt.(?)

Efteråt inser jag att jag faktiskt inte begriper varför jag skulle ha dåligt samvete. Ingen har ju nackdelar av att jag ägnar mig mycket åt att läsa och skriva, nu när jag har möjlighet. Tvärtom kan det finnas fördelar för omgivningen om jag håller igång huvud och humör, fördröjer demensen och orkar umgås med barn och barnbarn, med flera.

Läs mer

Om den svåra konsten att kunna ifrågasätta – och kanske ändra sig

Apropå Donald Trump läste jag Lotta Olssons krönika: ”Det är så svårt att inse att vi alla kan omfamna vansinnet”:  Det går alltid att avfärda historiska galenskaper. Men det är ett grundläggande mänskligt beteende att vara övertygad – och ha fel.

smiley-150548_640

Kan jag ha vahetere – FEL?

Och det är oerhört osannolikt att just vi, just nu, sitter inne med de rätta svaren. Man kommer att skratta åt våra övertygelser, som vi gör över tron att jorden var platt. (Fast finns det inte några som fortfarande hävdar det?)

Vi människor har, skrämmande ofta, helt fel. Och aldrig blir det värre än när vi är riktigt övertygade.

Ett exempel ger dokumentären “Rebellerna” om allas vår längtan efter någon eller något att tro på. Rebellerna var en liten och kortlivad, synnerligen auktoritär maoistisk grupp som på sjuttiotalet under en karismatisk ledare skulle förbereda den ofrånkomliga socialistiska revolutionen. Det spårade ur alltmer och som jag minns dokumentären var det till slut inte många som uppfyllde “sektens” krav på renlärighet. Idag kan inte ens medlemmarna själva förstå hur de tänkte.

Men det är viktigt att försöka förstå vad som händer, och att det kan hända igen. Det kan till och med hända mig – om jag inte är medveten om risken. 😮

En som tänkte själv och kom fram till ett obekvämt beslut, är  läkaren och visselblåsaren Karl-Henrik Grinnemo i SVTs reportageserie “Experimententen” om “Macchiarini-affären” som jag skrivit om i “Konstgjord luftstrupe – för bra för att vara sant?”. Slutet på historien har vi inte sett än, många utredningar blev det… Grinnemo berättar senare i en intervju:

“Jag var en av de troende, från början. Men när jag såg det lidande som den sista patienten fick kämpa för att överleva varje dag. Då skäms man själv för att man har trott på detta och vill göra allt man kan för att sätta stopp för den här metodiken.”

Läs mer

Reflektioner kring kärlekens språk och sånt

rondpotato-IMG_0309

Vardagens kärlekspotatis

 Läser om (ytterligare) en bloggare som upptäckt att mannen är ”precis tvärt om mot vad jag alltid inbillat mig att jag vill ha och behöver”. (Du vet vem du är 😉 ).

Sen ser jag på “Bör de gifta sig?” – programmet där experter ska förhindra att folk väljer fel partner.

Tankar på det? Jajamensann!

Även jag fattar ju att såna här program måste förenkla, men kan ändå inte låta bli att jämföra med egna erfarenheter och – ja, komplicera.

I programmet går man först igenom fem centrala personlighetsdrag:

Utåtriktad eller inåtvänd / Empatisk / Kontrollbehov / Temperament / Nyfiken och öppen

De fyrkantiga beskrivningarna och exemplen gör det väldigt tydligt åtminstone för mig hur man bör vara: utåtriktad, empatisk, icke kontrollerande, lugn samt nyfiken och öppen. Men jag finns liksom inte med i listan… Visserligen får jag lätt kontakt med andra, men tankar energi gör jag i ensamhet. Jag kan känna stor empati, men det yttrar sig inte genom pyssligt omvårdande. Kontrollbehov har jag inte, och det verkar vara positivt, men däremot kort stubin – dåligt. Nyfiken och öppen är jag, men inte genom att “ständigt söka nya upplevelser”.  Sammanfattningsvis är det nog så att jag tänker och snackar mer än agerar…

Så jag verkar vara ganska “fel” redan från början. 😟 Vilken tur är att varken jag eller min man tycker det! 😊

Läs mer

Vem har ansvaret? Egentligen.

doctor-311958_640Min mamma led i många år av ångest och depression. Diverse andra möjliga diagnoser dök ibland upp och försvann – alltid fysiska, oftast ärftliga. Mamma längtade oerhört efter att få en enkel förklaring till att hon mådde så dåligt. Drömmen var att en läkarauktoritet skulle titta på henne med den röntgenblick hon innerst inne var övertygad att såna har, veta vad felet var och skriva ut PILLRET som i ett slag fixade det hela. TADAMM! 🎆

När hon mådde bättre kunde vi skoja om detta, men hennes längtan kvarstod.

Och auktoritära läkare fanns det gott om (hoppas de är färre nu för tiden): Dr X genomförde en troligen onödig operation, medan dr Y vägrade att tro att det var X som gjort det, eftersom han visste hur skicklig denne var. (Vem som istället skulle ha opererat talade han inte om. Mamma själv?) Dr Z slutligen skrev ut allt högre doser av en medicin som ställde om hela ämnesomsättningen så att det började få fatala följder. Till slut fick vi i princip rymma med henne, för hon vågade inte “göra slut”, så auktoritär var han…

Det kanske är därför jag själv i vården alltid vill ha ett samtal mellan den som vet mest om mig, nämligen jag själv, och någon som vet mycket mer än jag om sjukdomar. Tillsammans kan vi resonera kring risker och möjligheter, för att slutligen kunna ta ett välinformerat beslut.

Läs mer