I Paris är det panik – vägglöss i tunnelbanan, på bio, på flygplatser, sjukhus… och i Stockholm har lushunden Kalle hittat åtminstone spår av dem på en stol som ”har tagits om hand”. 😱 Fast vi får även lugnande besked: löss dör vid 57 grader, och SL ångtvättar tunnelbanan. Och frågan är hur mycket i Paris som är panik-rykten, för vägglössen där beter sig inte alls som alla andra. Jag vet, för jag har varit tvungen att läsa på.

Kort sammandrag av l-å-n-g text nedan: I början av maj fick jag konstiga fläckar på armen – som kom och gick och småningom började klia. Ingen salva funkade, det blev remiss till hudläkare som tog vävnadsprov. Och så kom läkaren på vårdcentralen på att det KUNDE vara vägglöss.

Det var det. Men då hade vi förlorat en månad – och generationer vägglöss hunnit födas…

Jag skriver för närvarande oftast i StockholmsMix , där jag gör slumpvisa nedslag i Stockholms historia. Men nu har jag gått igenom diverse hälsokoller – senast alltså hjärnröntgen – (eller rättare sagt MRI = undersökning med magnetkamera) och sånt samlar jag ju gärna här i mitt ”externminne”.

Det är inte så dramatiskt som det låter (hoppas jag!), utan gäller min gamla migrän – om det nu är det… 😨 Det började för ett antal decennier sedan på jobbet när plötsligt en del av texten jag läste försvann. När jag istället svarade i telefonen började jag efter en stund tappa ord.

På äldre dar har jag svårt att få ihop mina sju-åtta timmars oavbruten sömn. Ofta är jag jättesömning tidigt på kvällen och klarvaken en stund mitt i natten. Måste slöglo på TV ett tag innan jag blir sömnig igen. Nu läser jag i Världens historia att detta är fullständigt normalt.

Människan har sedan medeltiden – kanske ända tillbaka till antiken – delat upp sömnen i två delar: ”första” respektive ”andra” sömnen. Däremellan var man vaken. I en del familjer åt man en sen måltid, i andra förberedde man redskapen för nästa dags arbete och fyllde på ved i husets eldstad för att slippa vakna i ett iskallt hus. Och så hade man sex.

En dag var min ena knoge röd och svullen, och när jag tittade närmare gick det en rad av röda fläckar från knogen och ända upp till armbågen. Men de verkade vara på väg att blekna, så jag tänkte inte mer på det. Förrän det började ill-klia, svullna och bli knallrött. Men sen bleknade det.

Så där höll det på – varje gång det lugnade ner sig trodde optimistiska jag NU! har det gått över. Men inte, det återkom, allt rödare och kliigare spred det sig ut på händer och fingrar. På bilden är det inte särskilt rött och svullet, men man ser hur märkena ligger i en tydlig rad. Sen tillkom en parallell rad på den armen, och en på den andra. Samt en liten filial på benet… . För att kunna sova för allt kliandet fick jag gå till sängs med en kylklamp från frysen att lägga armen på.

Numera skriver jag mest på StockholmsMix, eftersom jag snöat in på Stockholms historia – speciellt stockholmarnas. Men i någon av de (digitala) gamla tidningsartiklarna om allmänt och blandat hittade jag den fantastiska historien om Dal-Brita. Och om henne kan man säga mycket, men i Stockholm hörde hon inte hemma. Så jag berättar om henne här istället.

Några bilder verkar inte finnas av Dal-Brita, men bilden ovan är från ett krönikespel om Sandviken 1942, där hon resolut lyfter på kjolen och river en remsa av särken för att förbinda rallaren Perssons tumme.