Vafan är ”laddÅNGEST”? 🤬

Ursäkta språket hos en gammal mänska, men i vissa lägen är jag lite överkänslig. Som när jag läste att ”elbilister kan känna laddÅNGEST, alltså att de inte vågar lita på att snabbladdning är tillgängligt när de behöver det.” Eller när SVTskriver: ”Så hanterar du din ÅNGEST över att Game of thrones är slut – en psykolog ger tips.” (I en videosnutt, utifall att man inte kan läsa.)

Ett gratistips från mig: Det finns många utmärkta ord, som har fördelen att man kan gradera känslan man har, exempelvis: rädsla, nervositet, oro, stress, nedstämdhet, sorg, bakfylla (för ja, det har också kallats ångest).

Depression och ångest betyder något helt annat. Tro mig, jag har sett det på nära håll.

En av orsakerna till att flera våldtäkter anmäls lär vara att fler inser vad som inte är ”OK” och vågar anmäla brott. I så fall är det bra, ju. Lika bra är det om siffrorna på ökande psykisk ohälsa kan hänga ihop med att det inte är lika skämmigt som förr att söka hjälp.

Men vad är egentligen ”psykisk ohälsa”?

Tre forskare skriver apropå uppgifterna om att skett en kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga: ”Vi behöver lära oss att livet innehåller både sorg och glädje, hopp och förtvivlan. Alla behöver, själva eller med hjälp av andra, utveckla redskap för att hantera denna mix av erfarenheter som är livet självt. På så sätt kan vi rädda de ändliga resurserna inom vården till dem som har det allra svårast med sina liv.” 

Läs mer

Annonser

Årstafrun och eftervärlden

När Årstafrun Märta Helena Reenstierna 1743 – 1839 skrev sin dagbok riktade hon sig ibland direkt till ”den gunstige läsaren” och hon verkar ha räknat med att böckerna skulle bli lästa av eftervärlden, så att alla fick veta sanningen, bland annat om alla hon var arg på.

Årstafruns sista dagboksanteckning 1839, Nordiska museet [Public domain]

Och det blev med åren många, inte bara tjänstefolk. Hon beskrev i målande ordalag även vänner och bekanta som fallit i onåd, däribland sin ende bror. Åtminstone numera får hon stå oemotsagd, eftersom vi inte har tillgång till någon annans dagbok.

Och det var nära att vi inte hade denna heller.

I Årstafruns moderna dagbok, på Facebook, läser jag att dagböckerna fram till våra dagar följt hennes närmaste arvingar, prydligt förvarade i ett schatull. Märta Helenas brorsdotterson, överste J. H. Lemke, hade planer på att publicera ett urval, och hennes brorsons dotterdotter, Lie Wistrand, berättade i Personhistorisk tidskrift 1907 om 1794 års slåtterfest med Bellman som sångare.

Men det skulle ta 100 år innan dagboken blev känd utanför den närmaste släkten, och då med hjälp av vännen Bellman.

Någon gång på trettiotalet läste nämligen Lie Wistrand en tidningsartikel om Bellman, där hon hittade ett fel. Från dagboken visste hon att Bellman en viss dag varit på slåtteröl på Årsta och ingen annanstans. Hon skrev en insändare om detta och kom i kontakt med forskare på Nordiska museet, vilket småningom ledde till att de fick dagboken i gåva. Arbetslösa arkivarbetare var sedan i flera år sysselsatta med att skriva ut vad som totalt blev 5000 maskinskrivna foliosidor (29 x 40 cm) – inbundna 18 foliovolymer.

Ett urval publicerades 1946–53 som ”Årstadagboken – journaler från åren 1793-1839″. Det var den som Lars Widding på sextiotalet hade som underlag för sina böcker om Årstafrun. Och 2010 skrev Kristina Ekero Eriksson ”Årstafruns dolda dagböcker”, som bygger på hela materialet, även det tidigare ”bortcensurerade”.

Tänk vilken tur att ingen under mellantiden ”dö-städat” bland gamla papper!

Läs mer

Att umgås med Årstafrun – före och efter hennes död

Jag minns så väl hur roligt det var när mamma och jag på femtiotalet cyklade ner till bibblan i Enskede. Vi gillade båda att läsa även oplanerat: knalla runt bland hyllorna, greppa en bok här och där och provläsa, ibland upptäcka något helt nytt. Fast mamma läste inte dagtid – inte ens som pensionär, tror jag. Då skulle man göra nytta. Själv hängiver jag mig efter pensionen ganska skamlöst åt det stora läs- och skrivintresse, som vi hade gemensamt.

Årstafrun 1796, av Jacob Henric Rönngren [Public domain]

Jag visste att mamma intresserat läste Årstafruns dagbok, även om jag aldrig riktigt förstod varför. Fast vi bodde förstås ganska nära Årsta Gård, mammas tvillingbror t o m i själva Årsta. När jag nu, liksom många andra, på gamla dar blivit hembygdsintresserad (se Enskedebilder.com), lånade jag (numera på Stadsbiblioteket), ”Årstafruns dolda dagböcker” av Kristina Ekero Eriksson.

Den kom ut 2010 och bygger på ALLA dagböckerna, inte bara det urval som Eriksson skriver att ”tre kunniga folklivsforskare iklädda kavaj och fluga” gjorde för 70 år sen, och som verkar ha hoppat över sånt som nog ansågs vara moraliskt känsligt. Det var det urvalet som 1946–53 publicerades som ”Årstadagboken – journaler från åren 1793-1839″, och som Lars Widding hade som underlag för sina böcker om Årstafrun.

Märta Helena Reenstierna levde 1753-1841. Tjugoett år gammal kom hon till Årsta Gård, nygift med dubbelt så gamle ryttmästare Christian Henrik von Schnell, som just tagit lån för att kunna köpa gården. Platsen har, enligt vissa, varit bebyggd sedan 1100-talet, och enligt traditionen ska gården ha ägts av Birger jarl på 1200-talet och sedan av hans barnbarn Hertig Valdemar. Som störst sträckte sig dess ägor – om än inte sammanhängande – från Hägersten till Älgö och Neglinge i Saltsjöbaden.

Ända fram till slutet av 1800-talet var det en riktigt stor gård. På Årstafruns tid fanns här bortemot 40 invånare om man räknar pigor, drängar, dränghustrur, drängarnas barn, brännmästarens folk, rättaren och hans familj och mjölnaren med fru och barn. Vid behov tog man dessutom in extrapersonal, exempelvis de vandrande dalkullorna.

Läs mer

Från andra sidan ”me-too”

Hämndgudinnan Nemesis, Art Gallery of South Australia [Public domain]

För en fyrtiotalist som mig är det spännande att se om det efter metoo-rörelsen är möjligt att, som Åsa Beckman skrev, skapa en mentalitetsförändring som gör att flickor och kvinnor snabbare vågar lita på obehagsimpulsen och, när det behövs, freda sig. Alltså ändra normen för vad som är OK, ungefär på samma sätt som majoriteten numera är enig om att det inte är OK att aga barn.

Själv minns jag bara en gång när jag en kort stund verkligen kände mig hotad. På ett sommarjobb höll två män fast den spinkiga fjortonåringen och började treva upp under kjolen. Vi var ensamma i personalutrymmet och jag kände en liten panikunge darra till – innan de släppte mig och flabbade. För det var ju bara på skoj, och jag berättade det heller aldrig för någon.

Det jag numera (mycket tack vare metoo!) inser är hur även jag oreflekterat har anpassat mig till att ”män är såna”: haft tekniker för att hålla kladdaren på någorlunda avstånd, gått hem tidigare från firmafesten, innan kladdandet började. För den som stannade kvar hade gett sin tillåtelse, liksom den som klätt sig ”fel”. Jag var alltså aldrig utsatt för något brottsligt, men i efterhand känns det sorgligt begränsande med de där oskrivna reglerna – för båda könen.

En av de inflytelserika män, som fått hållas i decennier, trots att så många verkar ha vetat att särskilt unga kvinnor i beroendeställning utsatts för vad Svenska Akademiens dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius kallade ”otillbörliga närmanden”, är gift med akademiledamoten Frostenson. Sammanfattningsvis är han nu i två instanser dömd för våldtäkt efter att ett trettiotal kvinnor oberoende av varandra berättat om trakasserier och övergrepp. Men hans agerande verkar länge ha varit allmänt känt. Redan på nittiotalet skrevs artiklar och anklagelserna ledde då till att Arbetsförmedlingen slutade skicka praktikanter till hans verksamhet. Den dåvarande ständige sekreteraren viftade bort alltihop, liksom Frostenson.

Nyligen kom två böcker, en av Arnaults vän Engdahl och en av hans hustru Frostenson. Jag läste nyfiket alla recensioner jag hittade. Engdahl skriver tydligen som vanligt för att provocera, så hans bok hoppar jag över. Men Frostensons bok intresserar mig. Hon har varit tyst hela den här tiden, medan hon följt sin man utomlands. När hennes bok beskrivs som ”intertextuell” fick jag slå upp ordet och undrade om jag skulle klara av att läsa den. Men man kan ju kolla på nätet! tänker jag djärvt och beställer hem e-boken. Och i början skriver Frostenson att hon alltid haft svårt att förstå och minnas böckers handlingar. Det känns ju sympatiskt förlåtande för en som jag, så jag fortsätter att läsa – och reflektera.

För som jag ser det har Frostenson här en fantastisk möjlighet att inifrån beskriva hur det känns att vara inne i skitstormen, trots att man inte själv egentligen är den jagade. Men man gör det för kärleks skull. Och hur påverkas känslorna av allt som kommer fram? En levande skildring kanske till och med kunde få några av ”svansens” skitkastande hatare att ifrågasätta vad de håller på med?

Läs mer

Änteligen bältrosvaccinerad – dock icke utan komplikationer. Förstås.

För ganska exakt två år sen fick jag ju bältros i ansiktet, vilket jag skrivit om tidigare, då utan läbbiga bilder. Men så här såg det alltså ut när kopporna började trilla av, strax innan den stora klådan satte in. (OBS den typiska skarpa gränsen mot det friska området!)

Efter några månader med koppor, sprängvärk och JÄTTEklåda var den akuta fasen över, även om ansiktsnerven verkar ha tagit skada, så bedövningskänsla och viss klåda samt ömmande tänder och tunga verkar jag få leva med. (En fördel är dock att eftersom jag förblir lite svullen är rynkorna färre på den sidan. 😜 ) Jag varnade länge, inte bara  på bloggen, utan alla jag träffade (inklusive tandläkare och -sköterska): Vaccinera er! 

Men själv har jag inte kommit iväg förrän nu, möjligen delvis eftersom min husläkare verkade skeptisk till vaccination – inte för att det har biverkningar, utan för att det inte är 100% effektivt. Det hjälpte inte att jag sa att jag hade varit beredd att acceptera ganska svåra biverkningar om jag kunnat få minsta lilla lindring. Och om man drabbas fast man är vaccinerad blir symptomen lindrigare, vilket också är mycket värt. För en som varit med.

Nu äntligen har det skett. Vi skulle i alla fall till vårdcentralen för TBE-vaccination inför fästingsäsongen och passade på att fråga om man där vaccinerade även mot bältros. Det gjorde man inte, och jag fick inte ens ta min femte TBE-spruta (om jag förstod rätt var anledningen att jag haft bältros och eksem och därför borde fortsätta med samma vaccin som de tidigare gångerna, och den sorten hade man inte längre).

Läs mer

Omgiven av konspirationsteorier

Jag läste en artikel om konspirationsteorier – och började hitta dem överallt, kanske även i mitt eget huvud? 🤯 I det gamla Grekland och Rom handlade det mest om kejsarna: särskilt Nero sades ha levt länge efter sin död – ungefär som Elvis. I Sverige har vi ryktena om Karl XII: Blev han i själva verket mördad?

För en riktig konspiration behövs en grupp inflytelserika konspiratörer, en hemlig plan och ett illasinnat syfte. Konspirationsteoretikerna tror alltså inte på den verklighet vi (tror att vi) ser utan är övertygade om att det finns en bakomliggande sammansvärjning som styr vad som händer. De enda som genomskådar detta är just konspirationsteoretikerna, och de ser som sin uppgift att avslöja SANNINGEN för den ovetande allmänheten – under ständigt hot om att bli nedtystade på grund av sin kunskap.

Jag som gillar skrämmande berättelser om att verkligheten i själva verket är helt annorlunda än den ser ut 😱 (science fiction, ”Sjätte sinnet”) tycker förstås att tanken är spännande. Åtminstone som ämne för böcker och filmer. Och ibland kan det kanske kännas lite lockande att leva i konspirationsteoretikernas välordnade värld: Där finns en plan, allt har en enkel förklaring och inget av det slumpartade kaos och de klavertramp som präglar ”vår” verklighet existerar.

För att komplicera det hela avslöjas ju ibland existerande hemliga projekt och mörkläggningar. Watergateaffären, som ledde till president Nixons avgång 1974, visar samtidigt hur svårt det är (eller åtminstone var) att hemlighålla en stor komplott i länder med fri press och fri åsiktsbildning. Nyligen kom Muellerutredningen fram till att ryssarna faktiskt hade konspirerat för att påverka presidentvalet – även om man inte kunde bevisa Trumps skuld i just det. Men Trump hjälper ivrigt till att twittra konspirationsteorier och lär ha tagit med sig konspirationsteoretiker till Vita Huset. Det låter ju inte så bra.

Läs mer

Om meningen med livet – för mig och andra

Nyligen läste jag en intervju med 28-åriga Blondinbella – den framgångsrika bloggaren (eller om det heter influencer nuförtiden?), vars blogg ”utvecklats till ett mediehus”. Innehållet i hennes sociala medier (därmed hennes liv) styrs in i minsta detalj för att uppnå så stor avkastning som möjligt. Under intervjun är det ”content-dag” i trettiomiljonersvillan. Det verkar innebära att hon fixas till av makeup- och hårstylist för att sen filmas när hon, mellan klädbyten, läser upp korta reklamsnuttar, som tydligen miljoner tittar på.

Jag läser och blir beklämd. Inte i första hand över hennes beskrivning av hur påfrestande det är att leva ett så offentligt liv att man får ont i magen av ett blombud, eller ens för att hon varit utsatt för stalkning och numera överallt följs av en säkerhetsvakt. Utan jag läser skildringen av ett för mig främmande liv och fastnar i samma fråga som under min korta tid i fastighetsbubblan:

Och vad GÖR ni sen med alla dessa pengar? Alltså: Vad är meningen?

Bella vill bli världens mäktigaste kvinna, vilket inte verkar vara så avlägset som det låter, för hon är tydligen redan utnämnd till Sveriges mäktigaste. Hon vill ha inflytande och bygga en bolagsgrupp som ska bli globala jättar. Men målet är inte att sälja så mycket deodoranter som möjligt, utan att vara en förebild för andra unga kvinnor. Eller inte ”en förebild”, utan ”The förebild.” (Det står så!): ”Jag vill visa för varenda jäkla ung kvinna att man kan ta sig från noll till det här.”

Vad är då ”det här”? (Och vad är förresten ”noll” – ett vanligt liv?) Många frågor blir det.

Läs mer