Det är mycket nu, sa konvalescenten

Mina erfarenheter av bältroseländet kom slutligen in på bältros.nu. De hade haft tekniska problem, men jag trodde jag blivit bortcensurerad. För säga vad man vill, men ingen kan i alla fall beskylla mig för att kokett försköna mina selfies!  🙂

Jag har nu varit och kollat om annat behöver åtgärdas, eller om det “bara” är bältrosen som (fortfarande) spökar.

Tandis: Check! ✔  De ilande, ömmande tänderna verkar OK. Tandläkaren inspekterade även svidande tunga och tandkött: “Det är inte ens rött!” sa hon förundrat. Så det är tydligen ansiktsnerven som får för sig saker och slår larm. (Min man liknade det vid fantomsmärtorna i en amputerad kroppsdel.)

Allergiklinik: Check! ✔  Äntligen kom jag mig iväg till allergiklinik, för att få grepp om mina diffusa allergibesvär. Den kliande ansiktshalvan var, som väntat, inte mycket att göra åt: Samma bråkiga ansiktsnerv som hallucinerar. 😦  Men för den kryckiga sömnen kom doktorn på en kreativ idé: Vi kan försöka utnyttja det som annars är en oönskad bieffekt av en gammal allergimedicin: trötthet. Antingen funkade knepet eller så var det en del i det l-å-n-g-s-a-m-m-a tillfrisknandet: Sömnen blev i alla fall bättre. Kanske hjälpte den vänliga omtanken en bra bit på väg? Så tror ju jag.

Vi gick igenom mina bråkiga luftrör också, som ibland kör igång hostan från helvetet. Det är mera skonsamt för kroppen om jag hela tiden tar en pulverpuff om dan, fick jag veta, för att öka till två när hostan börjar. Då ska jag också se till att jag har akutpulvret till hands – om det skulle bli som den gången jag vaknade av att jag redan sprang mot badrummet för att jag inte kunde andas. (Vad jag nu skulle i badrummet att göra kan man undra. Diskret dö?)

Läs mer

Man måste ju skratta åt eländet! Eller gråta.

Under min korta men minnesvärda tid i fastighetsbubblan hade ägaren regelbundna möten där han la ut texten inför beundrande medarbetare. (Det ingick i jobbet att åtminstone verka beundrande.) Jag skrev sammanfattande protokoll, men det räckte inte –  alla hans guldkorn spelades dessutom in på band. Kassetterna låg i högar. När jag frågade vad som skulle göras med dem kunde ingen svara. Undrar vart de tog vägen i konkursen?

Varför kommer jag att tänka på det här just när jag i New York Times läser utdragen ur Trumps samtal med journalister?

Under resan till Paris nyligen pratade Trump med journalisterna ombord på presidentplanet “Air Force One”. De uppfattade samtalen som “off the record”, men efter ankomsten undrade Trump varför pressen inte skrivit om dem. Och Vita Huset publicerade ett redigerat utdrag ur samtalen, som NYT nu citerar. (***) och (. . . .) markerar text som Vita Huset utelämnat.

Nedan har jag plockat ut några stycken och försökt mig på några sammanfattande översättningar.

Om besöket i Frankrike:

Q: When were you last in Paris? When were you last in France?

THE PRESIDENT: So I was asked to go by the President, who I get along with very well, despite a lot of fake news. You know, I actually have a very good relationship with all of the people at the G20. And he called me, he said, would you come, it’s Bastille Day — 100 years since World War I. And I said, that’s big deal, 100 years since World War I. SO we’re going to go, I think we’re going to have a great time, and we’re going to do something good. And he’s doing a good job. He’s doing a good job as President.

På svenska ungefär: Jag har goda relationer med alla i G20 och Frankrikes president inbjöd mig. Vi ska göra nåt bra. Han gör ett bra jobb. (Inget svar på frågan)

Läs mer

Förr och  nu – moralisk kompass del 2

I bardotrutig klänning, brett skärp och ljuslila mohairkofta

När jag skrev om våra moraliska kompasser påmindes jag om hur det kändes då, i början av sextiotalet, när jag 14 år gammal började intressera mig för killar – och till min häpna glädje insåg att intresset verkade ömsesidigt.

Reglerna var tydliga: Killarna förväntades göra vad vi kallade “närmanden” – och tjejerna avvärjde dem (olika länge…). Det var pirrigt spännande att utforska det nya som kommit in mitt liv – både killarnas reaktioner och mina egna. En ung man gjorde just inte några “försök”. Och jag minns min reaktion: “Vad är det för fel på honom? Eller på mig?” (Och då var jag ändå jätteprydpräktig.)

När jag tänker efter inser jag att förutsättningen för att detta skulle vara pirrigt spännande istället för skrämmande var att jag aldrig nånsin var rädd för att de skulle fortsätta mot min vilja. Trots att jag då var ännu längre ifrån “stor och stark” än idag, och  ganska lättskrämd av mig. Och jag råkade heller aldrig illa ut i den situationen, inte ens när jag en gång – till min egen förvåning! – följde med en okänd kille hem.

Däremot hände något obehagligt när jag och en kompis en dag åkt till Gröna Lund. Vi kan ha varit tretton-fjorton år, prydligt klädda, små och spinkiga, och det var mitt på dan. (På kvällen hade vi aldrig vågat – eller fått – åka till Grönan!) Plötsligt tog ett gäng okända killar fast oss och började slita i våra kläder. Det som skrämde oss den gången var inte killarna, utan de omgivande präktiga barnfamiljernas reaktion: de mötte våra vädjande blickar med förakt(?), och gick oberört förbi. Som om vi var del i ett gängbråk.

Jag funderar på hur jag kunde känna mig så säker med killar, för jag vistades inte i särskilt skyddade miljöer: bodde i förort och gick på dans i Stockholm, där killarna ofta var fulla, men inte (de präktiga) tjejerna. Hade jag bara JÄTTEtur? Eller var reglerna så tydliga?

Och hur är de i så fall idag? Vid senaste Peace & Love-festivalen polisanmäldes sju fall av sexuella ofredanden. Jag försöker kolla vad som egentligen hände, men det mest konkreta jag hittar är ”Det kan handla om en hand på fel ställe mitt under dansen” och ”Flera personer avvisades när de bildade dansringar. När personer tränger in andra personer i en dansring kan det finnas risk att det sker sexuella ofredande.”

Läs mer

Hur blir man egentligen förminskad?

Jag är alldeles för otvärsäker för att delta i heta debatter. Och när jag nån gång verkligen är engagerad i en fråga kan jag bli rasande på meningsmotståndare – i värsta fall börjar tårarna spruta. Och vem lyssnar på en sån? Jag skulle inte själv göra det. Därför skriver jag hellre, då kan jag i lugn och ro tänka över även motsidans argument, kanske rentav ifrågasätta mina egna. Andra gör annorlunda, och en del av dem förstår jag sämre än andra. Häromdagen hittade jag ett bra exempel på vad jag menar. (Inga namn, det finns som sagt flera.)

För något år sedan tecknade J i utländsk TV en sverigebild som många reagerade emot. En av dem skrev en debattartikel i DN, som J på vanligt sätt fick bemöta. Hon ansåg att det hon sagt blivit felciterat, förvanskat och taget ur sitt sammanhang. Men erkände också att ingenting i den kritiska artikeln var fel och medgav att hennes liknelser bitvis varit svepande.

Som jag uppfattar det ville hon alltså väcka debatt. Det är väl därför man uttrycker sig svepande? När jag läste om detta frågade jag mig: Den som presenterar sig själv som “journalist och debattör” borde väl kunna ta – till och med välkomna – debatter? Istället tyckte hon att det var “fult och fräckt” att ifrågasätta vad hon sa, ”som om jag inte ska få ha mina åsikter om vad jag ser i Sverige”. Hon var alltså utsatt för ett “drev”.

För att prata om just hur det känns att bli utsatt för “drev” var samma J nyligen med i ett soffprogram tillsammans med R, en man med samma erfarenhet. Jag såg bara en kort snutt, för jag tyckte det var ganska tråkigt, men senare läste jag i kvällstidningen att J ansåg att hon blivit mobbad i  SVT. Det hade inte jag märkt, och blev alltså nyfiken.

I tidningen står att J i sin webbtidning gått till angrepp mot (den andre soffsittaren) R, som hon upplevde “mobbade och förminskade henne i samtalet i SVT”. Hon blev ”avbruten och tilltryckt och bara mosad”, och menar dessutom att R har en unken kvinnosyn. Vad R sagt och gjort för att mobba och förminska henne får man tyvärr inte veta, och J vet heller inte hur mycket som klippts bort: “Jag har inte orkat se programmet för jag har mått så dåligt av det där.”

R kommenterar:  “Gör man saker, för en diskussion och driver en linje så får man räkna med att man får motstånd och att andra tycker annorlunda.” Och programledaren förklarar att, eftersom samtalsämnet var hur man upplever att vara utsatt för ett “drev”, har man klippt bort delar där J ville fördjupa sig i orsakerna till kritiken mot henne den gången.

Läs mer

”Behagar friherrinnan kuvertera de här breven? Men fort ska det gå!”  

Ibland stöter jag på vänliga ungdomar i affären som säger “Ni” till mig, och jag protesterar inte, för jag förstår att det är tänkt som en artighet. Det är det dock inte. Inte för oss som var med när det begav sig.

Det svenska tilltalet före vår “du-reform” var nämligen INTE ett “Ni” motsvarande det tyska “Sie” – för att inte tala om engelskan med sitt behändiga “you”. I så fall hade vi nog aldrig “blivit du” med varann. I Sverige måste den som inte ville göra bort sig på den tiden tilltala obekanta i tredje person, med titel: “Önskar fru professorskan XX ha fönstret öppet eller stängt?” När min arbetskamrat skulle träffa en chef på vårt (mera formella) huvudkontor kunde receptionisten inte anmäla besöket förrän hon visste om hon var “fru” eller “fröken”. Det dög inte med för- och efternamn, eftersom de inte var “du” med varann.

Om man inte blivit presenterad, och alltså inte visste varken efternamn eller titel, blev det knepigt. För att kringgå problemet uppfanns många kreativa omskrivningar: Istället för “Önskar hovrättsassessorn en kopp kaffe?” kunde  man säga “Behagas det en kopp kaffe?”. Men i längden kunde det bli krävande att hitta omformuleringar. Den dåtida kåsören Kar de Mumma lär ha skrivit en dialog med titeln: ”Has det hund?”, där två obekanta herrar försöker prata med varann. Till slut löser de problemet genom att övergå till den smidigare engelskan…

Det fanns invecklade regler om vem som formellt kunde ta initiativet till att lägga bort titlarna (“spotta varann i ansiktet”) – beroende på ålder, kön, samhällsställning. Ibland blev det nog invecklat: ”Damerna först” –  men om damen var underordnad då? De reglerna slapp jag dock lära mig – innan jag blivit tillräckligt gammal var vi alla redan “du” med varann, åtminstone i mina kretsar.

Barn kallade vuxna för farbror och tant, lärare för fröken och magistern. På “gubbskivan” efter studentexamen kunde man “bli du” (åtminstone med en del). Butiksanställda använde “damen” och “min herre” till kunderna. Jag kollar av mina minnen med en artikel i SvD och enligt den kunde kunden “Nia” tillbaka – eftersom “det var vänligt tilltal från överordnad till underordnad.” Det vet jag inget om, för jag var aldrig överordnad någon.

Läs mer

“Obsolete Oddity”: Verklighetens Miss Havisham

Jag kan ju bli lite fascinerad av udda existenser och människor som liksom – blir kvar. Av Dickens “Lysande utsikter”, som jag läste som mycket ung, minns jag mest Miss Havisham – den rika arvtagerskan som blev övergiven på sin bröllopsdag. Bröllopstårtan var framdukad och hon själv brudklädd, sånär som på ena skon. Då kom brevet: Brudgummen hade övergivit henne.

Då och där stannade Miss H sitt liv: Alla husets klockor fortsatte att stå på 20 i nio, den tidpunkt när brevet kommit. Hon tillbringade resten av sitt liv i sin sönderfallande brudklänning och med bara en sko, medan inredning och bröllopstårta långsamt täcktes av spindelväv (och åts upp av råttor & co, antar jag, men det tror jag inte nämndes i boken)… Småningom adopterade Miss H en flicka som hon uppfostrade till att hämnas på alla män:  Hon krossade hjärtan istället för att få sitt eget krossat.

Visst hade det här kunnat vara Miss H och hennes hem?

I själva verket visar videon en fransk herrgård, i enlighet med den siste ägarens sista önskan förseglad som en tidskapsel i mer än 110 år efter hans död.

Läs mer

Hur står det till med våra moraliska kompasser, egentligen?

Jag läste om läraren och tränaren som haft en sexuell relation med en elev sen hon var 13 år. Han var 20 år äldre, både mattelärare och tränare till flickan och åtalades för “grovt sexuellt utnyttjande av underårig (dvs innan hon fyllt 15), grovt sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.”

Det kan ta lång tid för ett barn att inse att det är övergrepp det utsattes för – och ännu längre  tid innan man orkar anmäla. Därför börjar preskriptionstiden för sexualbrott riktade mot barn löpa först från den dag barnet fyller 18 år. Den här flickan anmälde brottet 14 månader före preskriptionstidens utgång. Utredningen pågick i ett år och ledde till åtal. Men eftersom mannen inte kom till rättegången och polisen inte lyckades hitta honom i tid går han nu fri. Han slipper inte bara fängelse och skadestånd – han har också ett rent straffregister och är fri att söka nya lärarjobb.

Det låter ju inte riktigt bra.

I förhören berättar flickan: ”Först var tränarens fru vår tränare, senare tog mannen över. Småningom började vi skicka flirtiga sms till varann. När vi bowlade med laget slog vi vad om en kyss, och när han skjutsade mig hem stannade vi vid en badplats och så kysste han mig. Så började det. Jag var tretton, möjligen fjorton. Det gick väldigt snabbt från det att vi kysstes till att han började ta mig på brösten och hela min kropp, och till att vi hade oralsex. Alltså under en lång period hade vi ett sexuellt förhållande utan att ha samlag, för att han sa att jag måste ha fyllt femton.”

Med något uppehåll fortsatte de att träffas ända till september 2015. Hon fick pengar och presenter i utbyte mot sex. När hon försökte göra slut krävde han henne på pengar. Till slut SMSade hon: ”hur fan kunde du ha sex med en 13-åring”, då slutade han höra av sig.

Ett kompis till flickan säger i förhör:  “Jag blev lite förvånad över att hon anmälde det ändå. Det var ju inte så att han tvingade henne till något utan de hade ju en ömsesidig relation.”

En annan kompis har som vuxen tänkt vidare: ”Hon var väldigt mycket hemma under den här tiden och inte ute lika mycket som vi andra i den åldern. Hon var mer låst eftersom hon hade en pojkvän i hemlighet. En förälder frågade mig en gång om hon var lesbisk eftersom dom inte visste om att hade en relation med någon.” och “Jag upplevde det som att deras relation var ömsesidig men sen jag blev äldre har jag tyckt att det var skevt att dom hade en relation eftersom det var så stor åldersskillnad.”

Läs mer