Alltid lika viktigt att VETA och FÖRSTÅ – för mig i alla fall 

Sommarens ögonpärs visade sig ju vara glaskroppsblödning och -avlossning, samt hål på näthinnan (utan avlossning). I juli lasersvetsades hålet på näthinnan, men ”spindelnätet” som fladdrar runt i utkanten av synfältet kvarstår oförändrat.

I mitten av september, när det gått tre månader, ringde jag till St Eriks för att kolla hur länge det kunde tänkas förbli så och – framför allt – om man borde göra något. För jag vill INTE i efterhand få veta att det hade man bort, livrädd som jag är om mitt ”starka” öga.

De sa att det är kvarvarande blod, och det brukar man inte operera. Antingen tar kroppen hand om det eller så vänjer sig hjärnan, så att man inte längre ser det. Om det däremot blir sämre ska jag åka direkt in till ögonakuten.

Det är fortfarande oförändrat, och nu gick jag till optikern för att se till att jag åtminstone har bästa möjliga hjälp av mina brillor – och för att få en extra koll. För det har ändå känts lite oroligt.

Läs mer

Annonser

Om bloggeri och Facebook – goda och dåliga erfarenheter

Om det verkar som om jag slöat till i bloggandet beror det på att jag för tillfället istället snöat in på min andra blogg, Enskedebilder.com. Den startade jag för knappt ett år sen för att med hjälp av gamla klassisar från nian (anno 1962!) samla minnen från vår barndoms hembygd, det jag kallar Enskede.

Jag har lärt mig mycket, bl a att det är – och har varit – olika vad man egentligen menar med ”Enskede”. För mig är det förstås mitt gamla hem på Skärmarbrinksvägen 1 och de platser jag rörde mig mellan då, i åldern från 0 till 12 år, när vi flyttade till en större lägenhet i Farsta. I bloggen valde jag till slut hembygdsföreningens generösa definition i ”Enskede 100 år”: ”hela det område som längre eller kortare tid ingått i begreppet ENSKEDE, dvs östra Söderort, 25 stadsdelar”. Man vill ju att alla som vill bidra med egna minnen ska få vara med!

Jag tänkte göra som när jag startade den här bloggen med spridda barndomsminnen – och började se hur mitt lilla liv utgör en del av historien, både Folkhemmet och världshändelserna. Och om jag får skryta – och det får jag, det är min blogg 😉 – kallade den första kommentaren det faktiskt en ”kulturgärning” att ”samla all denna historiska/nostalgiska information”. Men mest är det kul! Och om nån utanför detta ”Enskede” skulle ha något roligt minne tänker jag ta in det också. Bloggen är fri! Men den har levt ett stillsamt liv. Hittills.

Jag är ju ingen hängiven Facebook-besökare – jag vill skriva långsamt och eftertänksamt. Men nyligen fick jag ett roligt vykort från femtiotalet, som visade Nytorps skolgård med en massa delvis gymnastikklädda ungar på. Observera de piffiga gympabrallorna! (Det finns närbilder på Enskedebilder.)

Läs mer

Varför är det så härligt att bli skrämd? Om min långa relation med hemsökta Hill House.

Nyligen fick jag tips från Netflix om en ny version av Hill House. Jag visste att jag sett en långfilm om det för länge sen – och inser nu att det måste ha varit för 55 år sen! Nu ser jag att 63 års film fått kultstatus som en av de bästa skräckfilmerna genom tiderna, men när jag såg den fick jag intrycket att det bara var jag och en gammal tant som var rädda. Tanten satt bredvid mig och bad att få hålla mig i handen, men jag tror att jag nobbade.

Var jag möjligen påverkad av scenen där det visar sig att handen som höll så hårt inte var den man trodde… ??? 😱

Den scenen är med även i 2018 års serie, men annars är handlingen annorlunda. Och ändå på något sätt besläktad. Personnamnen är exempelvis desamma i alla versionerna – för det finns flera.

1959 kom boken ”The Haunting of Hill House”, vars första stycke slutar:

“Hill House, not sane, stood by itself against its hills, holding darkness within; it had stood for eighty years and might stand for eighty more. Within, walls continued upright, bricks met neatly, floors were firm, and doors were sensibly shut; silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there, walked alone.

Läs mer

Vofför gör di på detta viset? 😳 Svenska Akademien, alltså.

I min iver att försöka förstå hur vi människor tänker har jag varit inne på ”grupptänkande” både i Kevinfallet och Macchariniskandalen, även om jag inte fördjupade mig i det. Nu tas det upp som en möjlig förklaring till Svenska Akademiens agerande bl a i Svenska Dagbladets: ”Svenska Akademien påminner om Grisbukten” (vilket ju för en oseriös person kan låta lite nedsättande, särskilt som ”den siste grisen” ju är akademieledamot… 😏 )

Men här handlar det alltså helt seriöst om möjliga psykologiska orsaker till krisen:

”Dramaturgin kring Akademiens sönderfall har allt mer börjat likna en sämre roman. En våldtäktsdömd fransk fotograf och kulturman, hans blekkindade poet till hustru, en litterär orden vars uppdrag endast döden kan skilja en ifrån, en kung som agerar beskyddare.

Hur kunde allting raseras så snabbt?”

En möjlig förklaring kan vara grupptänkande. Begreppet introducerades i psykologin av Irving Janis 1972 som ett sätt att förklara en specell sorts destruktiv gruppdynamik. Som exempel tog han den s k Grisbuktsinvasionen 1961, när USA gjorde ett misslyckat försök att invadera Kuba med hjälp av CIA-tränade exilkubaner. De gick in i landet fullständigt övertygade om att lyckas ta kontroll – trots att en lång rad fakta tydligt pekade på motsatsen.

Nedan en kort introduktion om grupptänkande.

Läs mer

Om den progressive liberalen som ofrivilligt(?) hjälpte Trump att bli president

I min strävan att begripa hur vi funkar på nätet läser jag om mannen som byggde propagandavapnet som hjälpte Trump till Vita huset. Osannolikt nog, för Chris Wylie beskriver sig som vegan och queer, har knallorange hår och ring i näsan. Men han berättar om hur han som 23-åring hjälpte Trump till Vita huset – trots att han alltså är övertygad liberal. 

När han insåg att ”väljarna behandlades som terrorister” blev han visselblåsaren som avslöjade den s k ”Cambridge Analytica-skandalen”, och därmed Facebooks värsta mardröm. Nu försöker han förklara för allmänheten hur taktiken fungerar, så att vi bättre ska kunna värja oss.

Han förklarar hur detta skiljer sig från vanlig valpropaganda: Sociala medier som Facebook känner dig bättre än både vänner, släkt och arbetskamrater, för till skillnad från människor minns datorer ALLT, ner till minsta ”like”, och sammanställer det till psykologiska profiler, med människors svaga punkter, största rädslor, etc. Med den informationen kan man lätt skapa skräddarsydda budskap, som bekräftar hur farligt just det du är räddast för verkligen är – speciellt som avsändaren verkar vara någon du litar på, en person, en blogg eller en objektiv nyhetssida.

Läs mer

Om det viktiga skitsnacket – IRL och på Facebook

Vi vilar ut efter att ha trängts på Bokmässan i Göteborg. Jag fortsätter att fascineras av hur vi agerar i sociala medier, så vi lyssnade bland annat på Jack Werner, som pratade om sin bok ”Jag skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”, som jag både läst och skrivit om

Här ger han en snabbkurs i källkritik:

På Bokmässan hjälpte han mig att begripa varför det blev så fel efter Anders Borgs FB-inlägg förra sommaren. Som de flesta kanske minns hade Anders Borg varit på fest och gjort bort sig riktigt ordentligt i fyllan (inga detaljer här!). När det började skrivas om att en (namnlös) toppolitiker gjort skandal gick Borg direkt ut i Facebook, talade om att det var han och bad om ursäkt.

Det är ju precis som man ska göra, tänkte jag som aldrig upphör att irritera mig på alla som blånekar tills de steg för steg blir överbevisade (ända fram till ”Vi har filmat dig när du gör det”). Det verkar ju korkat att aldrig lära sig att när medierna fått korn på något kommer de INTE att ge sig: Ju mer man sprattlar desto mer skrivs det.

Nu förklarade Jack Werner varför det blev fel, trots att han också tyckte att Anders Borg gjorde helt rätt i att gå ut och ursäkta sig efter fyllan – man kan säga att han använde sitt Facebook-konto för att skriva en pressrelease om saken.

Läs mer

Om man pratar med sig själv – är man galen då? Eller helt normal (möjligen lite smartare)?

En del säger att det är enda sättet att få vettiga svar…

Jag läste om mannen som ibland pratar högt med sig själv i väntrummet utan att ens ha sladd eller handsfree i örat som förevändning. Så har jag nog aldrig gjort (tror jag). Men jag minns när blixten slog ner i mitt liv: Jag insåg att mitt trettioåriga äktenskap snart var slut. Vi var på semester och jag tänkte: ”Vad tyst det är här.” Sen insåg jag att det var inne i mitt huvud det var tyst. Då först blev jag medveten om den lilla rösten jag var van att ha där, som småpratar med mig. Jag tror att det är min egen.


Eleanor Longden var ung student när hon plötsligt började höra en främmande röst kommentera vad hon gjorde: ”Hon går ut genom dörren”. Rösten var inte ovänlig eller egentligen till besvär, men en vän blev orolig och rådde henne att gå till doktorn. Han verkade inte särskilt intresserad när hon berättade vad hon trodde var hennes problem: ångest, dålig självkänsla, rädsla för framtiden. Men så fort hon nämnde rösten i huvudet hajade han till och det blev remiss till psykiater.

Småningom ställdes diagnosen schizofreni. Därefter tolkades allt som tecken på latent galenskap: Studenterna hade en egen TV-station som sände nyhetsbulletiner över campus. När Longden nämnde att hon skulle upp tidigt nästa morgon för att läsa nyheterna noterades i hennes journal att hon hade ”vanföreställningen att hon var nyhetsuppläsare på TV”. Med tiden blev rösterna allt högre och hotfullare, ingen behandling hjälpte och psykiatern sa: ”Det hade varit bättre om du haft cancer, det är lättare att bota än schizofreni.”

Läs mer