Och sen då – vad gör vi nu?

Lille B, snart fyra år, har varit på besök. En dag blev han JÄTTEARG For blixtsnabbt in i ett annat rum och barrikaderade dörren: “Kom INTE hit! Gå härifrån!” Efter några minuter i ensamhet var han tillbaka och talade om vad det var han tänkt göra, som gick fel och missuppfattades. “Så jag blev JÄTTEARG på pappa!” (Tankepaus) “Och på MIG SJÄLV!” När någon försökte lätta upp stämningen med ett skämt rynkade han strängt ögonbrynen: “Skoja INTE nu! Alldeles nyss blev jag faktiskt JÄTTEarg!” När han förklarat färdigt och allt var utrett kramades han och var sitt vanliga soliga jag.

Tänk om vi alla kunde hantera våra frustrationer med samma självinsikt.

Jag fortsätter att fundera kring “Metoo” som går som en löpeld över vår del av världen. Som om tiden plötsligen var mogen, för mycket av det som kommer fram nu var ju känt långt tidigare. En av de utpekade Hollywoodstjärnorna säger nu:

Jag hade makt över dessa kvinnor, eftersom de beundrade mig. Jag trodde att det jag gjorde var okej, eftersom jag aldrig visade en kvinna min snopp utan att fråga först. För sent inser jag nu att när man har makt över en annan person är en sån fråga inte en fråga – den innebär ett dilemma. Och först nu har jag insett hur dåligt dessa kvinnor har mått, och hur vaksamma de sen dess varit i sin kontakt med andra män.

Jag kan förstås inte veta om han är ärlig om sin senkomna insikt, men jag är övertygad om att det kan ha varit som han beskriver. För det finns ju flera beundrade “kändisar” som omges av människor beroende av dem för sina jobb och karriärer – och som tror att deras ”skämt” är jätteroliga och deras beteende OK. De få som tidigare protesterat har avfärdats som udda, besvärliga, humorlösa personer med samarbetssvårgheter. Eller lögnare.

Men de som nu säger “Me too” är helt enkelt för många för att kunna avfärdas som udda. Så nu vet vi. Frågan är vad vi gör med den vetskapen.

Läs mer

Annonser

Fast i syndens garn – fast utan synd, då

Jag har inte varit så bloggaktiv på sistone. Plötsligt blev jag nämligen jättesugen på att sticka, och nuförtiden kan jag ju snöa in på saker utan att störas av arbete och liknande petitesser. Endast musarmen sätter gränser. Problemet är bara att det är svårt att blogga OCKSÅ. Läsa medan jag stickar (åtminstone på raksträckorna) kunde jag redan i tolvårsåldern, när jag hjälpte mamma att sticka upp provplagg till garnaffärer, men det är svårare att scrolla och skriva. Det är ju samma fingrar som ska användas.

F d del av överkast.

Redan för en tid sen dök det blå garnet upp, det som aldrig verkar ta slut. I stugan står en träsoffa, som vid behov kan dras ut och användas till extrasäng – mycket praktiskt! På den ligger ett vitt överkast, som jag gjort i mitt tidigare liv, för 45 år sen eller så. Jag stickade remsor, alla vita men med olika mönster – den typ av “bortslösad kvinnokraft” jag älskar att ägna mig åt – onyttigt och terapeutiskt lugnande.

Från början täckte överkastet en dubbelsäng, men snålsam som jag är köpte jag billigt garn (det skulle ju gå åt så MYCKET!), så det blev mindre och filtigare för varje tvätt. Småningom täckte det inte längre hela soffan, trots att jag virkat till en bred spetskant. Men fortfarande varmt och gott som extratäcke! Efter att ha irriterat mig ett tag bestämde jag mig för att göra ett nytt, köpte blått bomullsgarn (till normalpris denna gång!), stickade remsor – varannan fläta, varannan mönsterstickad – och sydde ihop.

Det blev garn över. Då stickade jag åt barnbarnet ett par randiga sparkbyxor i bermudaslängd, precis likadana som jag gjorde åt hans mor en gång. Det blev garn över. Då stickade jag till samma barnbarn en randig långärmad tröja, typ islandströja. Det blev garn över. Då stickade jag en tröja åt mig själv, först smalt fram- och backstycke (om garnet skulle ta slut), som jag sen förlängde, för garnet tog inte slut, tvärtom. Det blev lite garn över.

Det blå överkastet hade jag gjort lite väl långt, vis av erfarenheten från det gamla. Men detta krympte minsann inte i tvätten, snarare tvärtom. Med tiden blev det onödigt stort att hantera. Jag funderade ett tag: Det var ju ett väldigt skönt bomullstyg som jag gärna ville göra något av. Men jag ville inte gärna riva upp hopsyningen mer än nödvändigt – just när jag fäster trådar är jag nämligen alldeles onödigt ordentlig…

Läs mer

Land ska med lag byggas – fast inte bara, va?

När TV4s VD slutligen uttalade sig om den tafsande programledaren blir åtminstone jag lite förvirrad när han säger att detta var “ett undantag, ett rötägg”. Meh! ⁉ Det motsägs väl redan av att den som säger det är den högste av alla de chefer som känt till beteendet i åratal och ändå låtit det fortsätta? Och därmed bekräftat att det är accepterat beteende.

En lag om samtycke till sex kan inte ändra det svåra bevisläget, där ord står mot ord i en situation där åtminstone offret aldrig har några vittnen närvarande. Men lagändringen sägs syfta till att ge ett ”tydligt normativt budskap”, om vad som är okej sex i ett modernt och jämställt samhälle. Ungefär som lagen mot barnaga, alltså.

Det finns saker man inte gör, även om det inte är straffbart enligt lagen. När vänner kramar varann gnuggar de INTE underliv. Och om man vill ha sex borde det vara självklart att man känner in vad den andra vill – det ska inte behövas varken vittnen eller bevisat aktivt motstånd. Inte heller behöver man skriva sex-kontrakt som någon ironiserade över. Det borde helt enkelt vara självklart vad som är okej.

På en helt annan nivå finns en annan “stjärna” som fått göra som han vill, fast det egentligen fanns regler som borde hindrat honom: Stjärnkirurgen Macchiarini opererade in syntetiska luftstrupar på 8 patienter. 7 dog, en överlevde eftersom man lyckades ta bort den inopererade strupen. “Patienterna fick tortyrliknande komplikationer som följd av ingreppet”, säger läkare som varit inblandade i eftervården – och lyckades hålla de opererade vid liv, ett tag. En av de läkare som slog larm förtydligar vad som egentligen gäller: “Vi får inte hitta på metoder och gå direkt på människan utan att ens ha testat om det fungerar, för då har vi brutit mot alla våra etiska och moraliska regler.

Men trots att en rad utredningar alltså fastslagit att operationerna varit djupt oetiska kunde inte åtal väckas. Nyligen lades förundersökningen ner, och Macchiarini fick det i svensk TV att framstå som om det enda som talade emot honom var en TV-dokumentär, medan polisutredningen visar att han inte gjort något fel. Intervjun kommenteras av en visselblåsare, tidigare nära medarbetare till Macchiarini.

Läs mer

Förenklingar och fördjupningar – om sexuella trakasserier och sånt

Ingen lär ha missat att en amerikansk filmproducent anmälts för att  under decennier ha förgripit sig på ett stort antal kvinnor, och att allt flera andra namn dyker upp, även svenska. Men det känns lite fånigt om man nöjer sig med hänga ut några få slemproppar och tävla om att sparka hårdast på dem, när de flesta väl är medvetna om att problemet är större än så. Bara inom teater och film var det exempelvis inte länge sen ärevördiga Dramaten var i blåsväder, som snabbt mojnade. Få se hur det går denna gång.

Filmproducenten verkar ha gjort sig skyldig till alla varianter av sexuella trakasserier, sexuellt ofredanden och våldtäkter. Jag läser om vad de innebär:

  • Sexuella trakasserier: Att kränka någon på ett sexuellt sätt, exempelvis genom att ta på personen på ett sätt som personen inte gillar eller säga något kränkande.
  • Sexuellt ofredande: Att exempelvis tafsa eller blotta sig för att väcka obehag. (För barn räknas det som ofredande även om barnet samtycker.)
  • Våldtäkt: Att ha sex med en person mot dennes vilja. (Att ha sex med barn är våldtäkt även om barnet samtycker.)

Överfallsvåldtäkter verkar ju vara enkla att identifiera: en främling tar strypgrepp och sliter under knivhot kläderna av offret, som kämpar emot och skriker på hjälp. Först nyligen läste jag att en av de vanligaste reaktionerna även vid brutala överfallsvåldtäkter är att offret inte försvarar sig, utan förlamas av ”frozen fright”: Hjärnan upptäcker fara och hindrar automatiskt kroppen från att röra sig. Soldater tränar sig för att kunna agera trots denna förlamande rädsla. Det gör inte kvinnor.

Men de brutala överfallsvåldtäkterna är (tackolov!) en minoritet, och jag har inte sett någon i debatten påstå att de är allmänt accepterade och”inget att bry sig om”. Det är trakasserierna och ofredandena som verkar kunna få oss att oreflekterat tänja gränserna: Om vi accepterar att män har obetvingliga lustar som de måste få ge utlopp för i oönskade rumpnyp är det ju bara en logisk konsekvens att de även måste “få sin vilja fram” när det gäller att ha sex, oavsett vad kvinnan vill. Hon har ju inte så obetvingliga lustar. Väl?

Det vardagliga beteendet – kanske inte juridiskt straffbart men ändå inte OK – är svårare att identifiera och hantera. I ett nyhetsprogram berättade en man att han en gång tafsat på sin tjej hemma i köket, och nu inser hur fel det var. Så uppfattade jag det han sa, och tänkte automatiskt (och korkat): “Det var väl inte så farligt! Och nu ska han tydligen ta poäng i tävlingen “Jag-vet-att-jag-är-en-dålig-människa”. Tröttsamt.”

Men i “Malou” fick samme man i ett samtal utveckla sina tankar, och kom in på det jag tycker är svårt – och därmed intressant. Jag älskar samtal!

Läs mer

Oss människor emellan

Vi såg Patti Smith sjunga Bob Dylan på Nobeldagen förra året. Att hon i detta, det högtidligaste av alla ögonblick kom av sig gjorde större intryck på mig än själva sången, även om jag tycker mycket om den också. Nyligen berättade hon i Skavlan vad som hände.

Jag kunde låten fram- och baklänges, jag har sjungit den sen tonåren… I andra versen låste det sig. Det var inte att jag glömde texten. Det bara låste sig. Jag skämdes så, men var tvungen att säga som det var. För det har jag lärt mig: Säger man bara som det är, så är folk väldigt förlåtande. Så jag sa att jag var nervös – jag som ALDRIG blir nervös. Jag bad att få börja om – och kunde känna att jag hade alla med mig. Kungen, drottningen, alla pristagarna: ”Kom igen. Det här klarar du.”

Dagen efter kände jag mig förstås otillräcklig för att jag inte gjort mitt bästa för Bob Dylan och publiken. Men alla Nobelpristagarna var så glada att träffa mig. De kände igen sig i mig, tog selfies med mig. Och enligt Bob Dylans son har hans sagt att ingen rör ihop hans texter värre än han själv.

Läs mer

Källkritik och konspirationsteorier

Det är ju bra att ha en källkritisk inställning: “Så lättlurad är inte jag att jag köper allt jag hör och läser! Jag ifrågasätter och kan se dolda motiv.” Men i motsatt ringhörna har vi dem som ser dolda motiv hela tiden. Utan att någonsin ifrågasätta dem.

Varför tror så många på konspirationsteorier? Journalisten och författaren Clas Svahn sammanfattar: Det är lättare att skaffa sig kunskap genom Youtube-klipp och sociala medier än att ägna timmar åt att läsa in sig. Och det är lättare att tro på sånt vi redan ”vet” än att utmana våra egna förutfattade meningar med ny kunskap. Ändå är det alltid bättre att veta än att tro: Var källkritisk!

Konspirationsteorier har funnits länge. Dagens tre största lär vara: “De vita strecken efter flygplanen är kemikalier för att förslava befolkningen.” “World Trade Center-tornen rasade inte på grund av planen som körde in i dem, utan sprängdes inifrån på order av USAs president.” “Man landade aldrig på månen 1969.” (En ytterligare är att månen inte ens finns, den är bara ett hologram.)

Läs mer

Det ska fan vara blogg-missionär! 😒

Jag, gamla mänskan, är ju fylld av entusiasm över hur mycket nytta och nöje man kan få ut av nätet. Så fort jag får en chans försöker jag därför missionera bland lika gamla (och ÄNNU äldre!) vänner och bekanta. Det går så där, kan jag säga. Och jag begriper egentligen inte riktigt varför.

Redan för några decennier sedan(!) försökte jag göra propaganda för nätet. Jag knåpade i FrontPage ihop den mycket enkla hemsidan hos en ideell förening (se nedan), och erbjöd mig att lägga ut texter och bilder från medlemmarna. Det kom aldrig in några bidrag. “Det är bara du som kan det här, du är ju så teknisk” sa några.

Just teknisk är jag ju INTE. Alls. Nyligen köpte jag äntligen ny mobil. “Det här var ett GAMMALT SIMkort”, sa de (medlidsamt?) i butiken. Och jag håller mödosamt på att lära mig det jag tänker använda – främst GPS och kalender/kontakt – alltså hjälp för bristande lokalsinne och minne.

Och så läser jag om forskningsprojektet  ”Ung teknik, äldres vardag” som studerat hur svenskar mellan 65 och 85 år använder sig av digital teknik. Det visar sig att  20 procent av dem inte har tillgång till vare sig dator, mobil eller surfplatta.

Läs mer