Coronatider: Hur ska man egentligen använda munskydd? Om man nu gör det.

Riskgrupparna i den här familjen håller avstånd, åker egen bil och beställer mat och medicin online, så vi behöver inga munskydd. På landet kunde vi inte få maten hemlevererad, däremot (numera) beställa på nätet och hämta i boxar utanför butiken. Det kommer att bli enklare för oss gamlingar att bo där framöver. 🙂

Men om man använder munskydd är det väl bra att veta vad man ska tänka på. Folkhälsomyndigheten hänvisar till WHOs informationsfilmer, som ständigt uppdateras och finns här (länk).

Jag lägger in en av filmerna nedan, med tydliga bilder av hur man ska göra (åtminstone nu, i början av augusti 2020).

När jag ser och läser om hur människor hanterar sina masker i verkligheten blir jag lite – förbryllad. Och eftersom instruktionerna är på engelska drar jag mitt lilla strå till stacken av växande corona-kunnande med en enkel översättning/sammanfattning under videon.

Läs mer

Döden på den gamla goda tiden…

En dag med vackert svenskt sommarväder, dvs 22 grader varmt, spridda moln och lite fläktande vind, åkte vi till Morlanda gamla kyrkogård. Maken letade förfäders gravar med hjälp av en gravkarta medan jag planlöst gick runt och tittade på de gamla gravstenarna.

Med tanke på att jag inte alls bryr sig om vad som händer med min kropp efter döden är jag märkligt intresserad av att gå runt på gamla kyrkogårdar med för mig helt okända gravar och fundera över hur olika gravstenarna ser ut, vilka yrken människorna hade och hur gamla de blev. Särskilt brukar jag stanna vid de små stenar som markerar barngravar.

På Morlanda finns en särskild avdelning för släkten Bildt, omgiven av en låg stenmur och med många pampiga gravstenar, med och utan vapensköld. En mindre sten ligger i gräset och är täckt av bara namn: Här ligger sjökaptenen Knut Bildt och fem av hans barn, varav tre dött samma år.

Jag letar på nätet efter mera information om Karl Knut Tord Bildt. Det finns mycket att läsa om släkten Bildt och några av dem heter Knut, men sjökaptenen hittar jag inte. Han verkar inte ha gjort mycket väsen av sig. Men släktforskarna känner förstås till honom, och på Morlanda sockens historia och befolkning hittar jag släkttavlor. Det visar sig att Knuts hustru hette Amalia Maria Appelkvist och paret fick sammanlagt elva barn. Fyra av barnen överlevde även sin mamma.

Läs mer

Svenska tilltalsords historia – ännu knepigare än jag trodde.

På Enskedebilder har gamla skolkamrater berättat om hur det gick till när du-reformen kom till Nytorp. När jag gick ut nian anno 1962 hade jag aldrig sagt du till någon lärare, och man brukar säga att Medicinalstyrelsens chef Bror Rexed startade du-reformen i juli 1967. Fast det var faktiskt på gång redan dessförinnan, och jag har läst att det Rexed sa i själva verket sa var: ”… det är mig en glädje att få höra samtliga tilltala mig med Bror, som är mitt förnamn” och att han hoppades att så småningom kunna lära sig allas förnamn. Det verkar alltså inte ha varit hans mening att personalen skulle säga du till honom, utan Bror: “Kan jag få tala med Bror ett ögonblick?”.

För det var i tredje person man skulle tilltala varann om man ville vara artig. Och reglerna var krångliga, det var väl därför du-reformen slog igenom så snabbt och fullständigt. På Enskedebilder uppstod en intressant diskussion, där en före detta enskedebo dessutom kunde jämföra med förhållandena i England, där hon har bott i 40 år.

Jag hittade en artikel om detta i Svenska Dagbladet från 1952, skriven av den kände språkvetaren Erik Wellander, vars namn jag känner igen: Jag tror att jag haft en av hans böcker som kursbok (möjligen ”Riktig svenska”?). Från 1942 och ända fram till det år han dog, 1977, skrev han varje måndag SvDs Språkspalt, även kallad “Marginalens språkspalt”, eftersom den publicerades på avdelningen Marginalen, den så kallade “lätta sidan” som innehöll kåserier, dagsverser och annat mindre allvarligt material. Och så språkspalten, som jag väl uppfattar som ganska allvarlig.

Den 13 august 1952 hette Wellanders spalt ”Ni eller du? och dagen efter fanns signaturen Béguins kommentar i bild och vers på samma sida.

Läs mer

Om nyttan av onyttigt vetande – och lodande

Patrik Svensson (som skrev Augustprisade boken Ålevangeliet) skulle sommarprata om havet, vilket verkade helt ointressant för mig som bara vågar försöka simma där jag bottnar, och inte frivilligt ger mig ut på djupt vatten, i något avseende. Men jag hade radion på när jag skulle sova och lystrade till när han pratade om lodande.

Varför gav sig Magellan i början av femtonhundratalet iväg för att försöka segla världen runt (själv dog han halvvägs), rakt in i det okända bortom horisonten? Under generationer beskrev man öar och kuster, samlade kunskap för för kommande sjöfarare, och sakta sakta lärde man sig hitta på havets yta.

Men vad fanns därunder? (Och varför behöver man veta det, så länge det är tillräckligt djupt för att man inte ska gå på grund?)

Lodande, av Antoine Léon Morel-Fatio (Public domain)

För att få reda på det lodade man: Sänkte ner en tyngd och väntade tåligt tills man kände att den nått botten. En djuphavslodning kunde ta en hel dag, för att få veta djupet på en liten punkt. Med tiden innehöll sjökorten 15 000 lodpunkter, insamlade under hundratals år, mätning för mätning. Som ett gigantiskt grupparbete, vars resultat lodaren aldrig fick se.

Människan samlar ständigt ny kunskap. Ensamma människor samlade i en kollektiv rörelse sänker ner en tyngd i det okända för att hitta en sorts botten som är fast och definitiv och dessutom gemensam för alla.

Läs mer

Coronatider på intensiven – och hur man kan undvika att flera hamnar där

Det finns människor som är väldigt olika mig: tuffa och oförvägna gör de äventyrliga resor, seglar ut på stormiga hav alldeles ensamma och med dålig utrustning, klättrar i livsfarliga berg utan säkerhetsutrustning, ger sig ut i vildmarken utan kompass. I coronatider partajar de mot alla regler och visar gärna upp sin härligt(?) ungdomliga(?) upproriskhet(?) på nätet för alla beundrare(?).

(PS: OM det skulle skita sig på nåt sätt förväntar sig givetvis alla dessa tuffingar att samhället ställer upp med alla sina resurser, och att räddningspersonal tveklöst sätter sina liv på spel för att rädda dem. Allt annat vore ju ”oacceptabelt”! Tycker de.)

Själv är jag en riktig fegis och rättar mig nu noggrant efter pandemiriktlinjerna vi fått – eftersom jag tycker mig förstå tanken bakom. Även om jag inte själv blir sjuk vill jag inte bli ett led i en smittkedja som kan sätta igång en ny våg av sjuka och döda.

I morgonprogrammet pratar man om problemen med sommarfestandet. En ung tjej som jobbar på en bar (där man följer restriktionerna) tycker också att de är logiska: Även om man själv kanske har antikroppar utsätter man ju andra för en risk, säger hon. Och: Regeringen har lagt ansvaret på oss.

Respirator, av Rcp.basheer, Wikimedia (CC BY-SA)

Läkaren Madeleine Liljegren representerar Sveriges yngre läkare. Hon har förståelse för den frustration som IVA-personal kan känna när de på hemväg efter ett tungt arbetspass, kanske med flera dödsfall, ser festande på uteserveringar och trängsel i tunnelbanan.

På frågan hur man ska göra för att informera om detta tycker hon (precis som jag) att FHM har varit tydliga från början med att förklara: Vi stänger inte ner hela samhället, eftersom vi måste klara av att leva med viruset lång tid, ingen vet hur länge. Det bygger på att vi alla följer samma enkla grundregler, då minskar smittan. Men nu ser vi kluster av unga människor där smittan sprider sig, exempelvis vid studentfester.

Och det här är en fruktansvärt lömsk sjukdom: även full friska, starka individer kan drabbas, hamna på intensivvården, och ibland dö. Vi vet ännu inte exempelvis hur immunförsvaret reagerar på en stor virusdos, även om man har antikroppar. Jag vill också festa med mina vänner, men om vi gör det just nu kanske en del av vännerna inte kan vara med på flera fester…

Läkarens konkreta tips var: Lyssna på Sommar i P1, där IVA-sköterskan berättar om vad vi i vården ser.

Det var just det jag hade tänkt göra, men tyvärr missat. Nu lyssnade jag på nätet, två gånger, och anser att alla borde tvångsmatas med det programmet, särskilt de som tror att de är odödliga och skiter i andra.

Läs mer

Det här med hemleveranser – ibland går det lätt, ibland uppstår frågor…

I dessa corona-tider blomstrar e-handeln som aldrig förr. Vi beställer numera vår mat, har testat flera leverantörer och det fungerar utmärkt. I början av pandemin var leveranstiderna (förståeligt nog!) långa, men nu går det smidigt. Vi fyller på inköpslistan allteftersom och väljer leveransdag när vi är klara. När det ringer på dörren står våra påsar prydligt utanför, bara att lassa in i skåpen.

Vi bor ”trafikseparerat”, vilket är väldigt trevligt: ingen biltrafik utanför porten, en liten skogskulle på andra sidan. Men ibland behöver bilar komma ända fram till porten. Tills nyligen gick det, om man hade ”know-how”: man fick svänga in över trottoaren och via en (bred) gångbro ta sig till en gångväg och följa den en bit. Inte lätt att hitta, en gång fick jag per mobil vägleda en arbetskompis som skulle hämta vår gamla frys och ta den till deras land: ”Nämen, här kan man inte åka! 😱” ”Jodå, fortsätt rakt fram, lite till… Nu ser jag er!” 

Men en gång när vi kom hem från landet hade de passat på att sätta upp en låst bom. Vi fick springa upp med bagaget i omgångar, kollade sen i Facebook för att se vad som hänt och hur vi skulle få nyckel till bommen. Det skulle vi inte, visade det sig. Bommen hade satts upp för att motverka ”buskörning” av en del av de boende. Vi hade aldrig märkt av någon buskörning och begriper inte hur man nånsin ska hålla boende utanför sin egen gård? Frågor, frågor…

Vi följde inte FB-diskussionen vidare, utan packar numera ordentligare än förut när vi ska till landet, så att vi kan rulla/bära bagaget till bilen. Leveranserna har ändå fungerat – antingen har de lyckats ta sig ända fram, eller gått sista biten till fots. En gång råkade jag välja en annan hemkörare än den vanliga från Apotea och då blev det konstigt: Han ringde om att koden inte fungerade och när jag gick ner för att öppna fanns han inte där. Han stod tydligen vid fel port och det blev en rörig situation innan vi fick till det. Men annars har det funkat. Tills häromdan.

Läs mer

Liten sommarhälsning från förorten

När värmen lugnat sig så att vi riskgruppare inte bara orkar sitta och flämta i vår tackolov relativt svala lägenhet, tar vi en promenad längs Igelbäcken. Vi möter inte så många, och de flesta gör virusanpassade omvägar vid möte.

Annars finns det gott om plats att vika undan.

Och vad hittar vi väl inte där – om inte ett antal helt corona-anpassade sittplatser:!

Här andas man inte in varandras (möjligen virusbemängda) utandningsluft, vilket vi har lärt oss att man ska undvika. Prydligt uppradade kan man ändå prata med varann, i trädens angenäma skugga. Plats för fika finns det också.

Bra, va?

Det händer att man är visionär – inte ofta, men ibland

Jag har tidigare berättat om vår vän Walter, förintelseöverlevaren som föddes 1924 och lyckades överleva kriget i Berlin tillsammans med fru och två barn (födda 1943 och 44). Nu bor han på ett äldreboende i Stockholm, senast vi pratades vid lät han som vanligt, trodde inte att där fanns någon smitta, ”men vi har besöksförbud!”

Hur är det för honom att inte få besök, undrade vi – han som hade en fullspäckad kalender och när jag frågade om han aldrig (som jag) blev trött på att hålla igång svarade han: ”Jag blir aldrig trött. Då skulle jag ju bara bli sittande här.”

Att läsa och skriva fungerar inte bra för Walter, som har mycket dålig syn, och vi som har svårt att tänka oss ett (pensionärs)liv utan laptop och nät, frågade honom för en tid sen om han inte skulle vilja ha en dator som hjälpmedel. Först verkade han inte intresserad, men det var för att han vet att han inte ser tillräckligt bra för att kunna använda tangentbord och läsa instruktioner på skärmen. När vi visade att man kan ”prata” med datorn blev han mycket intresserad.

Så vi försökte testa de gratislösningar vi hittade, men stötte ideligen på varianter av ”coola lösningar för att kunna prata med datorn – också”, medan det Walter behöver är ett synhjälpmedel.

Han är berättigad till såna, har redan en apparat som läser upp tryckt text, en enkel mobil och en väckarklocka – fast den tyckte han var knepig att ställa om. Och han bytte ogärna TV-kanal, eftersom det var så svårt att hitta tillbaka. Sina möten får han hjälp att skriva in i en väggkalender med MYCKET STORA VERSALER, och i en pärm kompletterade vi hans register över det privata arkivet med brev, urklipp, foton, CDar etc. Kalendern och registerbladens 4 cm höga bokstäver kunde han läsa – med rejält förstoringsglas och stor möda.

Tänk att nå allt på en röststyrd enhet, som man alltid hittar och vet hur man hanterar! Att med Skype kunna hålla kontakt med de många vännerna, även utomlands, att se/höra radio/TV och video, lagra och zooma in bilder och texter, läsa mejl och svara i telefonen. Som det nu var kunde Walter inte ens titta/lyssna på en intervju han nyligen ställt upp på, eftersom den låg på nätet…

Läs mer

Coronatider: Midsommar 2020

Vi riskgruppare har åkt till stugan i Bohuslän, givetvis i egen bil samt medförande handsprit och all mat vi behöver (och som vi i förväg beställt hem). Inga problem heller att träffa människor utomhus – för vädret är fantastiskt. 

När vi sitter på verandan tar jag upp mobilen och fotar utsikten (utan att särskilt mycket, eftersom jag har solen i ögonen). Vårt gamla vårdträd asken var stor redan när maken var barn, och han är 80 år nu. Varje vår ser den tveksam ut, men småningom kommer ändå bladen.

Läs mer

Corona-tider: Lägesrapport från en yngre äldre

Detta är INTE jag!

För ett tag sen förvarnades vi friska ”yngre äldre” (dvs mellan 70 och 80) om att vi eventuellt skulle få lättnader i våra riktlinjer, eftersom vi svenskar i allmänhet är så friska.

Så blev det inte. Bland tidningsrubrikerna om detta:

En knytnäve i magen!”, ”Vilket dråpslag! 1,6 miljoner alltmer bortglömda och undanskuffade äldre som precis har fått dörren till resten av samhället igenslagen rakt i ansiktet.” 

Jag känner INTE igen mig, men undrar förstås:

Varför blev det ingen lättnad? Tegnell svarade att man hade hoppats kunna höja åldersgränsen, men en djupanalys av all svensk data bekräftade att åldern ÄR den absolut största riskfaktorn – inte allmän hälsa eller andra sjukdomar, som vid exempelvis influensa. Och: ”Risken ökar successivt från 50-årsåldern och uppåt, och redan vid 70–75 börjar den gå brantare uppåt för att vika av ordentligt i 80-årsåldern.” Alltså behöll man gränsen 70.

Det resonemanget köper jag och har heller inte sett någon (seriöst) ifrågasätta uppgiften om ålderns betydelse. Agnes Wolds förklaring verkar logisk: ”Våra organ åldras och tar småningom slut, hur pigga och spänstiga vi än är.” (För den som tål den ruskiga sanningen kan jag avslöja: Till slut dör vi alla! 😱)

Om det är ”ålderism” är det naturens egen.

Som jag förstår det är restriktionerna till för att vi yngreäldre och äldreäldre gamlingar ska slippa dö en plågsam död. Och det vill jag gärna, så jag ställer upp. Jag menar, det vore väl värre om det var tvärtom – att regler infördes för att man skulle bli av med oss så fort som möjligt?

Läs mer