Det är mycket man inte begriper här i världen 🤔

Den 22 oktober tog man bort specialreglerna för 70-plussarna. Jag är en sån, och förstod inte riktigt varför man tog bort restriktionerna fast smittan ökar, men det verkar som om en del av oss kan ha varit ”alltför” försiktiga, exempelvis inte vågat gå till doktorn, och att det fanns de som led psykiskt av detta. Då tror jag mig förstå tanken.

Men sen kommer reaktionerna. Och av dem förstår jag inte mycket.

Karin Thunberg skriver: ”Det blev för tufft för 70-plussare, detta avskyvärda ord, att ta det tyngsta coronaansvaret.” och ”Så kom den stunden när vi över 70 år blev vanliga människor igen. Efter 219 dagar hopfösta i gruppen ”våra äldre” som andra måste tänka åt.”

Hon förstår visserligen att (min fetning) ”smittan kan ta fart där vi minst anar. Och då står vi äldre där med samma förhöjda risk för att bli allvarligt sjuka. Eller dö. Våra kroppar blev inte en dag yngre för att vi slapp stigmatiseras som värnlösa, orkeslösa eller omdömeslösa. Underliggande sjukdomar bryr sig inte om myndighetsdirektiv.”

Nä, det är ju just därför vi ska vara extra försiktiga, tänker jag.

Men hennes lösning är: ”Nu är det ni som får skärpa er, visa att ni har vett i skallen. Kom inte ut i det samhälle som vi äldre äntligen fått friare tillgång till om ni inte är friska.”

Det kanske bara är jag, men är det inte lite som att någon med svår nötallergi känner sig diskriminerad av att inte få äta nötter, när andra får?

Läs mer

Journalism är svårt – ibland kanske mer än annars?

Möjligen beroende på att jag är risk-gruppare, och alltså ännu mer soff-potatis än i vanliga fall, läser jag väldigt mycket om pandemins framfart (och en del om amerikanska presidentvalet). Jag börjar ofta morgonen med Omni, som kort sammanfattar nyheter och hänvisar till både svenska och utländska artiklar.

Igår skrev Omni under rubriken ”80 forskare: Farligt att tro på flockimmunitet” (citat):

”Idén om flockimmunitet mot covid-19 är en ”farlig villfarelse” som saknar stöd i vetenskapen.

Det slår 80 forskare fast i ett brev som publicerats av medicintidskriften The Lancet. Kristina Alexanderson, professor i socialförsäkring vid Karolinska institutet, är den enda svenska professorn som skrivit under brevet. Hon framhåller i en intervju med Expressen att Sveriges strategi aldrig varit att nå flockimmunitet. Det här brevet understryker vikten av det som görs i Sverige, att våra åtgärder måste bygga på vetenskaplig kunskap så långt som möjligt, säger hon.

Och så länkar Omni till The Lancet och artikeln i Expressen: ”Sverige pekas inte ut i texten – men Daily Mail gör kopplingen”. Fast Expressen har den mera dramatiska rubriken: ”Sverige utpekat: ”Inte gett mer än död och elände”. ” Och i ingressen tycker jag det låter som om världens experter tar strid mot Tegnell (citat):

”Sverige har kritiserats för sin strategi och Anders Tegnell har försvarat den. Nu går toppepidemiologer världen över samman – och publicerar ett upprop mot flockimmunitet.
”Den svenska vägen har inte gett mycket mer än död och elände”, citerar en av forskarna på Twitter.”

Läs mer

Statistik, det är knepigt det – speciellt i pandemitider

För många år sen lärde jag mig så pass mycket statistik att jag insåg hur komplicerat det är. Under en pandemi blir det ännu tydligare, så nu har jag läst och försökt sammanfatta en artikel i DN : Smittspridningen ökar igen – det är skillnaderna från i våras.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är corona-regler.jpg

Även i Sverige har alltså smittspridningen tagit fart igen. Antal bekräftade fall per dygn har faktiskt nått vårens höga nivåer. Vecka 40 (sept/okt) hade Sverige ungefär lika många bekräftade fall som vecka 15 (april).

Men läget är ändå inte jämförbart:
I april fick 423 covid-sjuka intensivvård och 114 dödsfall rapporterades på ett dygn, i oktober är motsvarande siffror 25 och noll.

Vad beror det på?
En bidragande orsak är att i april fanns många av de smittade på äldreboenden, nu är flera unga och friska, och blir (kanske) inte själva så sjuka, utan ”bara” del av den smittkedja som småningom når dem som löper större risk att dö en plågsam död.

Dessutom testar vi nu mycket mer än det fanns möjlighet till i våras, och då hittar vi förstås fler smittade.

  • Sista april hade sammanlagt 119.000 personer testats i Sverige,
  • i oktober provtas 120.000 – 140.000 i veckan.
Läs mer

Jag tycker INTE att det var bättre förr – men ibland kan man bli lite nostalgisk…

I TVs barndom fanns en enda kanal, som alla samlades kring hemma hos någon som hade skaffat den nya apparaten. Programmen var reklamfria och svartvita, och 1958 hette nyhetsuppläsaren i den enda kanalen Olle Björklund: en stilig karl i tweedkavaj och mustasch, ungefär som vi föreställde oss en engelsk gentleman. Han kallades Mr Aktuellt och blev allas idol.

Den 6 juli 1961 bekräftades i en ”kommuniké från Sveriges Radio” att Mr Aktuellt efter mycken uppståndelse slutligen fått sparken ”under extra ordinära förhållanden”, dvs utan sedvanlig uppsägningstid. Han hade nämligen ”larvat sig i folkparkerna” – och det fick man inte göra på SVT. På den tiden. Om jag minns rätt spelade han munspel.

Ungefär samtidigt bildades ett litet parti på kristen grund. En av de första medlemmarna var 25-årige Alf, som var son till en predikant och småningom blev partiledare, vilket han förblev i 31 år. Många av medlemmarna var religiösa tanter, och partiet har profilerat sig som ett parti som värnar äldre.

Men det var då det, nu är det andra tider! Häpp!

Partiledaren Ebba är en ärtig nyskild blondin som i sexiga outfits jazzar runt på kändispartyn och danstävlingar. Och det får hon väl göra, åtminstone för mig som varken behöver titta eller rösta på henne.

Värre är att hon inte verkar se pågående pandemin som ett hinder. Kanske för att det inte är hon själv som riskerar att drabbas hårdast, utan ”bara” gamlingar?

Läs mer

Om Roslagsbanans stolta historia

När jag tittat på och skrivit om ”En gammal järnväg” hittade jag en annan film: ”Historien om Roslagsbanan” (2019), fylld av onyttigt vetande. Jag passade på att lära mig lite om de olika turerna.

– Och när var det egentligen ändhållplatsen låg inne i stan – och var?

Smalspåriga järnvägar kallas även ”Swedish three-foot gauge”, eftersom det bara är i Sverige de funnits. Och den enda som fortfarande är i reguljär drift är just Roslagsbanan – det som finns kvar av den.

Det började redan i slutet av 1800-talet. 1874 beslöts att en järnväg skulle dras mellan Uppsala och Länna, och Uppsala-Länna järnvägsaktiebolag bildades. I november 1876 öppnades sträckan för trafik och från 1908 ingick bolaget i Stockholm-Rimbo Järnvägsaktiebolag (SRJ). 1884 sammanbands den banan med linjen till Norrtälje och 1885 öppnade SRJ linjen från Stockholm Östra till Rimbo.

Det blev den första delen av dagens Roslagsbana. (Kartorna är ur ”Historien om Roslagsbanan”.)

Läs mer

Om hur det gick när K-Rauta skulle förklara sig i radio. (Mindre bra.)

I bilen slölyssnade vi på Plånboken i P1. Småningom lystrade jag till – vad är det man säger egentligen? Är det en satir? Tyvärr inte (tror jag). 

Detta hade hänt: J hade flyttat till ett hus med stor och fin tomt, tyvärr så kuperad att gräsklippningen blev jobbig. Efter något år köpte han därför på K-Rauta en robotgräsklippare för 12 500 kr. Första året fungerade den utmärkt, men sen…

Nästa säsong fungerade maskinen en månad, sen var det stopp: Den klagade på trasig backsensor och vägrade att gå framåt. J reklamerade hos K-Rauta, som skickade klipparen på reparation, där man ”fick räkna med 5-8 veckor för reparation, eftersom det var sommar”.

(Bra att veta att man bör lämna in gräsklipparen på vintern. Fast då kan man väl inte klippa gräs? Och hur upptäcker man då att den är trasig? Frågor…frågor…)

Efter 7 veckor hämtade J ut klipparen och försökte starta den: Samma felmeddelande som förut. Han åkte tillbaka och fick beskedet att maskinen skulle skickas på reparation, ”vilket tar ca 7 veckor”. Då skulle det inte vara mycket kvar av gräsklippningssäsongen, så J bad att få häva köpet, men det gick inte.

J anmälde då till ARN att han ville häva köpet eftersom det skulle ta totalt 3,5 månader att laga den. Dessutom ville han ha skadestånd eftersom han måst fixa gräsklippningen på annat sätt. I oktober fick han meddelande från K-Rauta att maskinen var färdig, men han hämtade den inte, utan väntade på ARNs besked. Han ville ju häva köpet.

Efter ytterligare några månader kom ARNs besked: Eftersom ARN antog att gräsklipparen var hel kunde man inte rekommendera en hävning. Fast ARN tyckte också att reparationen tagit oskäligt lång tid och att K-Rauta därför borde betala 2 700 kr i skadestånd. J (som i botten är jurist) läste i Konsumentköplagen att man har rätt att häva köpet om reparationstiden varit ”oskäligt lång” och förstod därför inte ARNs beslut, utan mejlade en fråga. Men ARN kommenterar inte avgjorda ärenden, så han fick ingen förklaring.

J hämtade robotgräsklipparen. Det var för sent för gräsklippning det året, men nästa vår tog han ut den. Samma felmeddelande. Tillbaka till K-Rauta för att häva köpet, svar: Reparation. För tredje gången. Klipparen skickades på reparation och J skrev ytterligare en anmälan till ARN, som snabbt svarade att ärendet ju redan var prövat.

Ett år efter att J för första gången lämnat in gräsklipparen och efter ett antal mejl och samtal med bl a K-Rautas Sverigechef fick J svar: Det hade varit samma fel på gräsklipparen hela tiden, så köpet skulle hävas och pengarna återbetalas.

Jag kände mig rättslös, sa J – och kontaktade Plånboken.

Läs mer

En film om Roslagsbanan 1971 väcker minnen

Min dotter skickade en länk till videon ”En gammal järnväg”, vilken visade sig handla om Roslagsbanan. Filmen är från 1971 och speakerrösten har lite begravningsstuk – det framgår tydligt att man inte trodde att banan, eller tåg överhuvud taget, hade någon framtid.

Jag är ju uppvuxen söder om Söder och minns att jag tvekade inför att flytta så långt norrut som till Täby när dottern föddes 1974 och vi behövde större och modernare boende än vår lilla enrumsstuga(!) med kallvatten i Svedmyra. Men när jag hörde att det snart skulle bli tunnelbana dit avgjorde det saken – jag hade ju åkt tunnelbana till skola och jobb ända sen 1958, när den ännu inte gick hela vägen till Farsta dit vi då flyttat.

När minstingen anlände 1980 hade vi vant oss vid både banan och Täby och fortsatte ännu längre norrut, till kyrkbyn där vi hade råd med eget hus. Vi valde till och med ett hus vid spåret hellre än ett vid bilvägen: inga avgaser eller olycksrisk för barnen, som dessutom gillade att vinka åt tåget. Inomhus hörde man inte just ljudet, utomhus avbröt man samtalet när tåget kom, men det var ju ingen tät trafik på den enkelspåriga banan.

Så eftersom jag inte har körkort har jag åkt två linjer på banan (vid tågstrul buss) många många gånger. Jag tittar på filmen och känner precis igen mig.

Interiör Roslagsbanan 1980, av Monö, Ralph, Spårvägsmuséet (CC BY-NC 3.0)

Läs mer

Om hur olika man kan uppfatta en text

Under rubriken ”Hallengren måste lösa situationen – eller avgå” skriver Britta Svensson: ”Något vaccin ska äldre inte hoppas på. Det tas helt enkelt inte fram för att fungera på oss. Det är veckans nyhet som inte ens blev en rubrik.”

Hon hänvisar till en artikel i Läkartidningen där infektionsexperten Anders Sönnerborg säger att de studier man hittills gjort inte har inkluderat äldre personer, så även om ett vaccin visar sig ha skyddande effekt hos yngre är det inte säkert att det går att överföra på äldre. Och det här viruset kommer vi att få leva med under många, många år. Förre stadsepidemiologen Johan Giesecke har också sagt att alla vacciner tar sämre på äldre människor, eftersom vårt immunförsvar fungerar sämre ju äldre vi blir.

Svenssons kommentar: Detta borde ge stora rubriker. Alltså behöver det byggas upp en mer smittsäker infrastruktur där 70+ kan fungera. Ministern får 18 dagar på sig att fixa det.

Det är inte utan att jag blev lite nervös, eftersom både jag och min man är 70/80plussare och gärna vill leva ett tag till. Så jag läste samma artikel i Läkartidningen. Det ÄR samma artikel (jag följde länken), men jag uppfattar den helt annorlunda. Rubriken är: ”Utan rivstarten skulle det se klart mörkare ut” och det handlar om hur man på otroligt kort tid fått fram ett antal läkemedel med effekt på det nya viruset. Han ger många exempel på den intensiva pågående forskningen.

Sönnerborg säger också mycket riktigt att vi kommer att få leva med detta virus under många år, även om epidemierna, eller utbrotten, förstås inte kommer att vara lika intensiva som under 2020. Och han tvivlar inte på att man kommer att hitta alltfler och allt effektivare läkemedel. Om vaccinet konstaterar han: Det är klart att man framför allt vill vaccinera äldre personer och andra med kända riskfaktorer, som riskerar att bli svårt sjuka. Men de studier som man hittills gjort har inte inkluderat äldre personer. Även om ett vaccin visar sig ha skyddande effekt hos yngre är det inte säkert att det går att överföra på äldre.

Jag tycker det är intressant med artikelns utförliga redogörelsen av hur mycket som gjorts och görs – och hur knepigt det är. Men några alarmerande nyheter om att vaccinet inte är till för oss gamla hittar jag inte.

Läs mer

När hälsovården fungerar – och så ett liitet förbättringstips

Häromdan var jag på den årliga kontrollen på Vårdcentralen – och blev ganska imponerad. Med undantag för hur tidsbokningen ibland (inte!) funkat brukar jag vara nöjd med kontakten, men den nye läkaren är något extra. Redan vid förra besöket (vars uppföljning kom av sig pga coronan) var han noggrann, men så undersökt som nu har jag nog aldrig blivit.

Istället för att slentrianmässigt fortsätta med mina vanliga (standard)mediciner remitterar han mig till rådgivning för både den allergi /(nästan)astma jag har och och den diabetes jag skulle kunna få. Jag hade fått i uppdrag att kolla mitt dagliga blodtryck en längre period, och där fick jag godkänt. Men annars fick jag inte så mycket beröm som jag möjligen hoppats…

När vi nu i lugn och ro gick igenom allting passade jag på att ställa min lilla gynfråga, som inte är något stort besvär, men ändå stört mig som något jag kanske egentligen borde kolla. Men eftersom jag är 70+ och sen ett antal år livmoderlös har jag ju inte längre någon gynkontakt. Läkaren lyssnade noga, lovade att kolla upp mitt problem – och dagen efter ringde han, talade om vad gynekologen rekommenderat och gav mig kontaktuppgifter om jag skulle vilja veta mera eller bli undersökt. (Jag är VÄLDIGT glad om jag slipper!)

Dan efter kom jag (förstås!) på en följdfråga, gick in på 1177 och läste journalanteckningarna, som är imponerande utförliga. Nu vet man betydligt mer om mig än förut på den vårdcentral jag tillhört i 20 år. Där kunde jag även skicka min fråga för svar inom 5 dagar. Glad över att slippa vänta (och svamla) i telefonen skrev jag ner mitt ärende, blev inom en timme(!) uppringd av en sköterska som undrade om det var OK att doktorn ringde samma eftermiddag. Då fick jag svar och tips samt var välkommen att återkomma vid behov. Allt funkade alltså som jag tror det är tänkt.

Förbättringsförslaget, då? Här kommer det. 

Läs mer

Funderingar kring ordet ”respekt”: Vad betyder det för mig? 🤔

Nyligen läste jag en artikel om den historiska bakgrunden till att det ansågs oartigt att säga Ni, mindes (och skrev om) hur krångligt det var för oss svenskar att tilltala varann på ett artigt sätt, före 60-talets du-reform. Det var väl därför duandet slog igenom så snabbt.

En ungefärligen jämnårig kvinna, sen länge bosatt i England, har förklarat hur viktigt det är för henne att inte bli duad exempelvis av unga sköterskor, eftersom hon ”vill ha respekt”. Där tänker vi väldigt olika. För mig är duande det enda naturliga – möjligen delvis beroende på att jag bara hade nackdelar med de gamla reglerna: Själv var jag tvungen att titulera vuxna, medan de fick dua mig, eftersom jag var så ung. Ingen respekt där, inte! Nu, som 70plussare vill jag inte bli niad av yngre personer. Fast jag uppfattar det som ett misslyckat försök till artighet, inte bristande respekt.

Vill jag egentligen bli bemött med ”respekt”? Smakar på ordet och känner spontant: Jag vill inte ha respekt, jag vill ha kontakt.

Vad betyder alltså ordet RESPEKT för mig? När jag bildsöker på ordet får jag bland annat förslag som innebär vördnad, hyllning. Och synonymerna är många och olika: aktning, vördnad, omtanke, hänsyn, högaktning; prestige, anseende, uppskattning, erkännande, förtroende; auktoritet, pondus, myndighet; fruktan, rädsla.

En del människor KRÄVER respekt – för att de är gamla/överordnade/föräldrar/lärare, etc… Den sortens respekt innebär ett avstånd, en tydlig markering av att man befinner sig på olika nivåer. Och ett visst mått av rädsla för bestraffning.

Men: Ska man automatiskt känna respekt för en människa bara för att personen är äldre/överordnad/förälder – även om det rör sig om en riktig svinpäls?

Jag minns lärare och chefer som krävde respekt (med resultatet att man flinade bakom ryggen på dem), medan man kände spontan respekt för andra, som personer. Och den respekten var ömsesidig.

Då slår det mig: Det är ömsesidigheten det handlar om för mig.

Läs mer