Om andras husdrömmar

Först vill jag bara säga att “Husdrömmar” är ett program jag gillar. Utan att veta varför tycker jag det är roligt att titta på hur folk vill bo, men klarar inte av dessa välstajlade, fingerspretande estetarkitekter som far omkring längs väggarna med viftande armar och pratar VISIOONER när det handlar om att BO (tycker jag). I “Husdrömmar” tycker arkitekten ibland annorlunda än byggarna – som arkitekt eller person – utan att någon av dem tar så hårt på det. Ibland kan han helt odramatiskt ändra sig. Byggarna/husägarna uppfattar jag som “vanliga” människor av många olika slag, med det enda gemensamt att de har ett drömhus och möjlighet att förverkliga det. De skapar ett boende som de själva vill ha det – inte nödvändigtvis andra. Småkul att följa.

Men nu senast blev jag lite full i fnitter.  Ett par, 50+ och andravarvare, säljer sina två lägenheter och bygger ett hus att flytta ihop i.

Övervåningen är deras privata – sovrum m m. Halva bottenvåningen är ”social yta” (som det heter nuförtiden, sa tanten). Och den är (helt moderiktigt) till största delen upptagen av en sex meter lång fristående köksbänk, följd av ett litet vardagsrum och en ännu mindre bibliotekstarm. Jag är en gammal mänska, så det är väl därför jag inte begriper detta: Att man bygger stora sociala ytor för att man vill samla många gäster förstår jag. Men vill inte alla de gästerna också få plats att sitta nån annanstans än invid diskbänken – förslagsvis dricka kaffe i bekväma soffor i ett rymligt vardagsrum utan matos och -rester? Eller är det en utdöd vana, som bara överlevt hos oss och våra gelikar – medan alla andra svärmar runt spisen?

Läs mer

Annonser

Långvarig kärlek och attraktion  – finns det?

Forskarna verkar tvivla, men jag vet bättre – åtminstone för egen del.

När forskaren  Emma Frans ser äldre par som håller varann i handen utgår hon ifrån att de förmodligen funnit varandra på äldre dagar och alltså är nyförälskade. Hon tvivlar visserligen inte på att det går att tycka om en person hela livet och “kanske stå ut med vederbörande tills döden skiljer oss åt” – men, undrar hon:

Kan verkligen förälskelse eller passionerad kärlek, som får oss att ständigt vilja ha kroppskontakt, bestå hela livet?

Man har inte lyckats hitta någon särskild kombination av personlighetsdrag som resulterar i långvarig romantisk attraktion. Däremot verkar det som om de som idealiserar sin partners egenskaper fortsätter hålla ihop. Fast så är det inte för mig.

Många forskare delar in kärlek och attraktion i tre faser – lust, förälskelse och anknytning. Lust kan infinna sig snabbt och lär påverkas av våra könshormoner. Förälskelsen riktar sig mot en speciell person, som plötsligt blir universums mitt. Den förälskade vill vara nära just den personen, på alla plan. Den närheten i sin tur skapar förutsättningar för ett djupare band mellan parterna och småningom – ibland – en långvarig förbindelse. Och det är lätt att förstå hur långvariga relationer rent biologiskt har varit en fördel när människan under så många år måste ta hand om sin totalt hjälplösa avkomma. Vi behöver hjälpas åt, helt enkelt.

Läs mer

Den ofrivilliga teknikern

“Du som  är så teknisk”, sa ibland medlemmarna i den lilla förening där jag ansvarade för hemsidan. Jag vet inte om jag lyckades få dem att förstå hur fel det var. För det var/är det.

Att svara i mobilen är alltid lika spännande för mig – ska det gå? Ofta blir det som när jag skulle hämta passet – maskiner verkar inte godta mina fingrar. Min mobil kan ringa egna samtal från min ficka, men själv behöver jag egentligen riktiga tangenter att trycka på för att det ska bli rätt. Av samma skäl uppdaterar jag inte bloggen på mobilen, ligger lågt med sms och mailar helst från laptopen. Där går det bättre.

På väg till loppis nyligen fick jag i uppgift att kolla färdväg i mobilen. Vi som inte har nåt lokalsinne älskar GPSen, så jag satte mig i bilen, la in adress och kommenderade kaxigt: “Kör!” Det blev tyst en stund. Sen sa min GPS med en obeskrivligt mild och överseende röst, som jag dittills aldrig hört: “Du har “GÅNG” inställt. Det kanske inte är det bästa läget.” Och så fick jag en tydlig knapp att trycka på, om jag ville “ÄNDRA” till bil – svårare val var jag inte betrodd med. Mina maskiner känner mig.

På senare tid har jag ägnat mig en hel del åt bloggen Enskedebilder, som jag lyckats uppgradera till egen domän – mest för att slippa reklamen, som blev oerhört störande i den mallen. Jag funderade nervöst på att vänta med uppgraderingen tills min programmerande son kom på besök och kunde hålla mig i handen (bildligt!) om-utiall-att det skulle gå åt pipsvängen. Men slutligen tog jag mod till mig, tryckte den ena knappen efter den andra, helt enligt instruktionen, betalade, och – KLART!

Efter det har jag lyckats kontakta den support jag numera har rätt till (åtminstone för den betalda bloggen). Visserligen begrep jag inte riktigt hur man gör i chatten, utan skrev in min fråga och gick därifrån ett tag. Småningom fick jag mail där de vänligt frågade vart jag tagit vägen… Men nu har jag i alla fall kollat vad som händer med min köpta domän om jag inte betalar för den: Den återgår helt logiskt till att heta enskedebilder.wordpress.com och innehålla reklam igen. Min egentliga fråga – varför Chrome är så segt på just de sidorna – kom vi inte i mål på, åtminstone inte än så länge.

Jag vågade till och med göra en karta i Google (givetvis enligt noggranna instruktioner), lägga in bilder och länka till blogginlägg. Och till min förvåning verkar det fungera lika bra i mobilen, med GPS och allt. (Minns hur mycket jobb som förr krävdes för att mobilanpassa hemsidor.)

Visst är jag teknisk?  🙂

Så hur gick det  med loppisen? Till slut hittade vi dit – åtminstone nästan, fick en nyttig promenad på slutet. Men där berättade en vänlig förbipasserande att den loppisen hade flyttat för ganska länge sen, hela huset var tömt och skulle renoveras. (Fast det var INTE uppdaterat på webben!) Så vi gick till en annan mindre istället, där vi hittade lite roliga böcker. Och en annan dag, på en annan loppis, hittade vi böcker med gamla Stockholms-vykort, som jag genast började skriva om. Till dem återkommer jag.

Stockholmsvykort  – dåtidens sms

Efter att ha upptäckt roliga detaljer på vykorten till enskedebilder.com fick jag blodad tand. Så vi  gick på loppis och kom hem med ett antal böcker om gamla Stockholms-vykort. Av dem kan man lära sig mycket. 

Det första jag undrade över var varför i all sin dar man klämde in all text på samma sida som bilden, medan baksidan förblev tom, förutom adressen. Det kunde bli som på vykortet med Katarinahissen från 1903. (Observera den käcka hälsningen:”Tjenis! Jag kommer på tisdag med båten…”)

Katarinahissen byggdes 1883 och blev en omedelbar succé. Den var ångdriven fram till 1915, och moderniserades 1933, då hänggondolen under gångbanan kom till.
Nedan: Nedskärning av gamla Katarinahissen juli 1933 och invigning av den nya i november 1935.

Läs mer

”För damerna” anno 1886

Ur Svenska Dagbladet 1886

I SvDs artikelarkiv hittar jag den spännande rubriken första gången omnämnd den 3 augusti 1886: “Idén att damerna hädanefter skola i Svenska Dagbladet finna en afdelning, som  är afsedd för dem och i hvilken de kunna begära och ge hvarandra upplysningar och råd lika ogeneradt som om de vore i en salong der alla äro bekanta, tyckes ha slagit an… Bref adresseras  tills vidare ”Södertelge”.” Fast svaren är signerade Johan Grönstedt

Här får man tips av många olika slag, dock hittar jag bara en fråga om hjärtesorg, mer om den nedan.

– Hur ska man välja droska vid en åkarestation? Ta en, vars körsven har en piska, som ser ut att vara obetydligt begagnad (alltså varken ny eller utsliten): “I de flesta fall gör ni då det bästa valet af hästar.”

– Andtruten i trappor? “Andas genom näsborrarne. Bästa sättet att undvika att bli andtruten då man går uppför en trappa är att gå baklänges.”

-Hur ska man bäst stiga af en spårvagn? “Ställ er baklänges på fotsteget och då ni lemnar det, böj kroppen något bakåt. Ni kommer då ned på gatan utan löpa risk att falla.”

Därefter handlar det alltmer om “det som alltid intresserat damer”: mode och skönhet.

Läs mer

Bland Stockholms vedtravar 2: Mest vardag

Bild från SvD

I skuggan av krigstidens vedtravar fortsatte det vanliga livet. Under rubriken “Stockholm rustar sig för vintern” skriver SvD: ”För den oinvigde te sig de väldiga vedtravarna på öppna platser i Stockholm synnerligen lovande med hänsyn till vinterns behov. Men hur är det  verkligheten?” Frågetecknet stod framför allt för kol- och kokstillförseln.

En kåsör på höstpromenad konstaterar att Strandvägen har fått en sol- och en skuggsida även mitt på dagen. Det är vedtravarna som marscherat upp i täta led. Någon glädje av utsikten har knappast de boende, ty  “kajen är en av Stockholms mest belamrade, Norr Mälarstrands icke undantagen”. Ändå kan kåsören “inte erinra sig några klagomål från strandvägsbon, men han bör vid det här laget vara åtskilligt härdad. Vedtravar är ju i hög grad något, som vi se med blida ögon.”

Så här såg det ut på Strandvägen fredsdagen, den 7 maj 1945: Glada flaggviftande folkmassor – och vedtravar.

Stockholmskällans bild från Aftonbladet

Läs mer

Bland Stockholms vedtravar

På vykort från efterkrigstidens Enskede och i gamla stockholmsartiklar dyker de ideligen upp: vedtravarna på stans trottoarer. Jag har vaga minnen av att jag hörde talas om dem som barn på femtiotalet, men jag såg dem aldrig.

I artikelarkiven blir det tydligt hur vedtravarna periodvis präglade stadsbilden. Även om man ibland försökte dölja dem. På Stockholmskällan hittar jag bilden från 1897, med kommentar: “Bilden är retuscherad! Någon har målat över en stor mängd vedtravar som på ursprungsbilden fanns upplagda längs Strandvägen samt därefter målat dit den rad av lyktstolpar vi ser.”

(Lindahls Fotografiaffär 1897, Stadsmuseet)

Jag läser nyfiket gamla artiklar om Stockholms vedtravar, främst  i SvDs eminenta artikelarkiv, som jag prenumererar på. Där finns samtliga tidningar från starten den 18 december 1884 fram till idag. DNs arkiv
slutar 1992 och är inte lika sökbart.

Läs mer