Det gäller att inte låta sig luras av algoritmerna❗

Jaron Lanier anses vara en av dem som uppfann det moderna internet. Nu har insidern blivit en outsider och hans senaste bok heter ”Tio skäl att genast radera dina sociala medier.” Jag blir förstås nyfiken, och eftersom det handlar om algoritmer läser jag även ”Algoritmer – så påverkar de din vardag” av Jutta Haider, docent vid Lunds universitet. Så det här kanske blir ett långt inlägg.

Av Ilkant [CC-BY-SA-3.0], via Wikimedia Commons

Vad är algoritmer egentligen?  Jag har stött på ordet förr utan att kolla, men nu hittar jag (i Wikipedia, förstås!) en bild på dem, eller åtminstone ett flödesschema, som sägs ge ”en grafisk representation av algoritmer”.

Haider sammanfattar: ”Algoritmer är reglerna som styr vad du får se på nätet. De påverkar oss och vår vardag mer än du tror och makten över dessa algoritmer är väldigt koncentrerad.”

Det är med algoritmer Google avgör i vilken ordning dina sökresultat visas, och Facebook bestämmer hur ditt nyhetsflöde ser ut och vilken reklam du ser.

Algoritmerna belönar det mest kontroversiella, det som får mest likes och kommentarer. På så sätt förstärks positiva eller negativa bilder, medan de nyanserade mellanlägena suddas ut. Även spridningen av fejknyheter hänger ihop med hur algoritmerna fungerar.

När jag skulle köpa robotdammsugare märkte jag ju att jag fick väldigt mycket information om såna, och jag inser förstås att sidor jag själv skrivit inte hamnar lika högt upp i andras sökresultat som i mina egna. Då är jag ändå inte särskilt sociala-media-social, och har inte något hjärtligt förhållande till Facebook. När jag går in frågar FB: ”Vad funderar du på, Lena?”, och jag svarar högt och ohyfsat: ”Det ska du skita i!” Det hjälper inte, de mailar vänligt inbjudande: ”Mycket har hänt sen du senast loggade in, Lena.” Stayfriends lockar med bilder på ”mina vänner” – inte många namn jag känner igen (möjligen för att jag inte är så medie-social?) och vad skulle jag förresten med bilder av dem till? muttrar jag kärringilsket och tvärvägrar.

Men de ihärdas. Vilket väl just är skillnaden mellan människa och maskin: De senare tröttnar ALDRIG. Facebook & Co kämpar outtröttligt för att locka in oss. Funkar inte robotdammsugare eller snygga bilder kanske jag lockas av upprörande texter om hur jävligt allting är?

Varför vill Twitter och Facebook till varje pris locka in även oss ovilliga?  Därför att det inte är vi som är deras kunder, vi är bara (gratis)användare. Kunderna är företagen som de har sålt vår information till. Det är ungefär som om vi fick läsk gratis – och det var fettsugningsindustrin som betalade.

Läs mer

Annonser

Nu har vi i alla fall röstat.

Innan dess läste jag om Hédi Fried. Under året före riksdagsvalet har denna 94-åriga förintelseöverlevande bjudit svenska toppolitiker på smörgåstårta i sitt hem. Hennes budskap:

Det är bråttom. Demokratin är i fara.

Hon känner igen sig från 30-talet:

”Sverigedemokraterna försökte först med buller och bång. Det gick inte. Då tonade de ner sig, skaffade sig kostymer och kom in i riksdagen. Precis som Hitler efter kuppen i ölhallen.”

Två timmar om dan orkar hon numera. Dem använder hon väl.

Efter henne blir det enklare att förneka Förintelsen. Om vi tillåter det.

Ibland försöker jag faktiskt lyssna på valdebatter. Det går inte så bra.

Det verkar liksom inte vara mig man riktar sig till. Det känns trist: Visserligen är jag gammal, men rösträtt har jag.

Som utmattade gladiatorer hetsas de arma partiledarna mot varann. Ibland är det paus för lekar och ”lustiga” frågor, sen återupptas striden, ofta inför en högljudd publik. Och så recenseras föreställningen.

Jag känner inte förtroende varken för politiker eller nån annan bara för att de är bra på att ”agera” – charma, leka lekar, slänga käft, spotta ur sig oneliners och verbalt dräpa motståndare. Och de som är tuffast av alla på lekplatsen när det gäller att slå de andra på käften går bort direkt. För mig.

När det (som nu) är allvar vill jag att den som vill ha min röst så konkret som möjligt förklarar för mig hur man vill göra och varför (”vision”). Om det har blivit fel vill jag att man talar om det, förklarar varför det blev fel samt hur och när man tänker rätta till det. Eller varför det inte går att rätta till – omständigheterna kanske har ändrats, så att man får göra på annat sätt. Precis samma agerande som jag förväntar mig från alla människor, alltså.

Och den dialogen vill jag ha hela tiden, inte bara veckorna före valet. Jag klarar det, jag lovar! 😜

Det är faktiskt precis som jag vill ha det hos doktorn: Ett vuxet resonemang kring min krämpa för att sen kunna fatta ett välinformerat beslut.

Men det kanske bara är jag som tänker så? Kan det vara åldern, tro? 🤔

TÄNK om mamma vetat… 😱

Jag var en skötsam skolflicka. När jag var tolv flyttade vi till Farsta och där fick jag inga riktiga kompisar – var liksom mitt emellan liten och stor. En tid var jag med och lekte i nybyggen och brädhögar nära det som småningom skulle bli Farsta Centrum. Kojor i höga brädstaplar har sina faror, även om jag inte känner till någon olycka, och när vi sprang uppför trappan i det blivande höghuset minns jag att man fick tvärnita när trappan tog slut – utan skyddsräcke… Inte helt ofarligt, alltså.

När jag var 14 blev det lite farligt på annat sätt.

skolresa till Bremen återfick jag kontakt med tidigare kompisar, lite äldre än jag, och sen hängde jag med dem (och ännu äldre killar!) ut och dansade några år. Fast bara på lördagarna, för jag var fortfarande lagom skötsam.

(På bilden från Bremen iförd bardotrutig klänning och mohairkofta – båda elegant ljuslila och handgjorda av mamma och mig.)

Mamma var ändå orolig ibland, och nu som vuxen, kan jag förstå henne. Då blev jag ordentligt irriterad på att min kusin (som var vuxen och gift) hade talat om för mamma att det förekom att killarna drack sprit(!) på ”skivor”. För mig var det självklart att killarna ofta(st?) var fulla, lika självklart som att tjejerna aldrig var det. Utom en eller annan urspårad individ, som inte fick vara med oss andra. (Jag rodnar när jag läser tonårens dagbok.)

Läs mer

När vi försöker rädda världen kan vårt eget tänkande sätta krokben för oss! 😧

I kampen mot klimathotet måste vi tyvärr kämpa även mot vår egen psykologi, anpassad till det stamtänkande vi behövde för 50 000 år sen. I en artikel undrar psykologen Tor Wennerberg : ”Kan vi utsträcka denna tribalism till att omfatta hela människosläktet?”

Samma fråga ställer sig den amerikanske psykiatern Allen Frances, den man som formulerade kriterierna för bland annat narcissism, diagnosen som många vill ge Trump. Dock inte Frances. I sin bok, ”Twilight of American sanity”, ser han istället Trumps valseger som ett symtom på en allmänmänsklig brist på rationalitet och långsiktighet:

”Trump is bad, not mad.”
Och den verkliga frågan är hur vi som land kunnat välja honom till vår ledare.

Vi lever på ett sätt som inte är hållbart, och vi har stora svårigheter att ta in och reagera rationellt på de akuta existentiella hot vi som art står inför. Frances skriver att vi iscensätter ”the tragedy of the commons” (allmänningens dilemma/tragedi) – nu i global skala, och på sätt som hotar att göra slut på den mänskliga civilisationen. Fast de flesta av oss vet bättre.

Allmänningens tragedi” kallas det när långsiktigt samarbete är rationellt och den bästa lösningen för alla, men var och en på kort sikt kan gynna egna intressen genom att INTE samarbeta – och gör det.

Läs mer

Vad skiljer människan från schimpansen? Egentligen?

Det har länge diskuterats vad som egentligen skiljer människan från schimpansen. Vi är ju båda flockdjur och lika nära släkt med varandra som hästar och zebror.

Enligt senare års forskning hänger det ihop med den för människan speciella ”vi-känsla”, som gjort att vi kunnat samarbeta för att bygga katedraler och smarta telefoner. Samt skapa kärnvapen och orsaka klimatkatastrof , vilket nu utgör hot mot både oss själva och vår planet. Men det är också ”vi:et” som ger hopp om att vi ska kunna överleva, skriver psykologen Tor Wennerberg i en artikel.

Den amerikanske psykologen Michael Tomasello har gjort ett antal experiment. I ett fick en schimpans välja mellan två uppochnervända hinkar, varav den ena innehöll god mat. När experimentledaren hjälpsamt pekade ut rätt hink förstod inte apan. Om han däremot låtsades vilja ta den ena hinken insåg schimpansen genast att maten måste finnas där – och försökte komma åt den först. Ett ettårigt barn däremot förstod omedelbart den vuxnes hjälpsamma gest mot rätt hink.

Schimpanser förstår orsak och verkan och kan därför lösa komplicerade problem. Men deras sociala intelligens är utvecklad för konkurrens: De använder den för att förstå och agera på hur deras medtävlare tänker i kampen om status, mat och sex.

Man tror att det var för ungefär två miljoner år sen som de tidiga människorna blev beroende av varandra för att överleva. Ekologiska förändringar gjorde att tillgången på frukt minskade, och de tvingades samarbeta för att få tag på mer svåråtkomlig föda.

De som klarade sig bäst i den nya situationen – och alltså fick möjlighet att föra sina gener vidare – var de som kunde se andras perspektiv, som var hjälpsamma och hyfsat osjälviska, och därför valdes till samarbetspartners.

Läs mer

Min telefonskräck har blivit modern! 😜

I tidningen såg jag nyligen att svenskar över 40 saknar telefonvett. När jag läste vidare insåg jag att jag (åtminstone i det här avseendet) tillhör den yngre generationen – fast jag är 70+!
(Det var väl det jag trodde hela tiden.)

Samtidigt är jag så gammal att vi inte hade någon telefon hemma när jag var barn. Och det enda vaga minne jag har från när vi hälsade på min mormorsmor uppe i Piteå var att jag i ett obevakat ögonblick låtsaspratade i hennes telefon.

Plötsligt började dåtidens telefonist prata i luren. Antagligen frågade hon vem jag ville ringa till,. Eller så sa hon att jag skulle lägga på luren, för telefonen var ingen leksak (på den tiden). Hursomhelst slängde jag omedelbart ifrån mig luren – och minns SKRÄCKEN när den PRATADE! 😱

Sen dess har jag aldrig riktigt kommit sams med telefoner.

Det är inga problem att svara när det ringer. Jo, i mobilen, men det är för att  mina fingrar inte kommer sams med displayer. Jag tror att jag trycker för hårt, uppfödd med rejäla tryckknappar och nummerskivor som jag är. När jag skulle hämta nytt pass fick någon annan till slut hjälpa mig att få in mitt nummer på displayen, annars hade jag stått där än.

Men det som alltid varit jobbigt för mig är att ringa upp. Jag tycker nämligen alltid att jag stör. På jobbet var det allra värst när jag visste att det var högtalartelefon i andra änden. Då trängde man sig ju verkligen på ALLA inom hörhåll, inte bara den man sökte.

Läs mer