Tänk att bli uppmärksammad i MEDIA på gamla dar ! 🤗

Tidigt i våras kontaktade SVT mig (eller åtminstone min andra blogg Enskedebilder). De sökte en kontakt för faktakoll inför ett kommande avsnitt av ”Husdrömmar”, där man skulle fixa ett hus från Enskede. Tydligen var det lättare att hitta Enskedebloggen än hembygdsföreningens hemsida, men jag hänvisade till föreningen. Och ser fram emot att se programmet, för det är ett av dem jag faktiskt brukar titta på.

Anna från Burspråksvägen i Enskede, som bott i England i fyrtio år, googlade nyligen på ”Enskede Gamla Skola” – och fick upp Enskedebilder.com som en  ”top hit”. YESS! 🤸‍♀️ Och nu skickar hon in alltfler minnen, som väcker andras minnen… osv… precis som tanken var med bloggen. Tack för marknadsföringen, Google!

OK, det är ju inte precis jag personligen som blivit uppmärksammad, men jag är ändå den gemensamma nämnaren. (Och slipper dessutom att, som andra kändisar, tvingas börja ta trut-selfies.)

Efter STV och Google var det nu radions tur.

På lördagsmorronen låg jag och slölyssnade till P1s Naturmorgon, som denna gång handlade om hur viktigt det är att hitta sitt lugn i naturen.

Läs mer

Annonser

På den gamla onda tiden – när unga flickor kunde vara ”obemärkta” och deras barn ”oäkta”

För länge sen hörde jag att min vackraste moster, som senare blev fint gift (och småningom skild) hade lämnat ifrån sig ett barn hon fött som mycket ung. Hennes syskon i Stockholm visste om det och alla hjälptes åt att hemlighålla det för föräldrarna i Norrland. Det pratades inte om det och jag måste ha hört det långt senare, kanske när hon försökte hitta barnet – efter skilsmässan? 

På ett enda uppslag i Husmodern från 1949 hittar jag flera småannonser om ”obemärkta” – alltså såna som liksom min moster blivit gravida utan att vara gifta – och därför måste gömmas undan. Och nyligen såg jag första delen av TV.serien ”Astrid” (Lindgren). Den heter ”Sorgfågel” och handlar om tiden som ung och ogift blivande mor när Astrid för att inte ställa till det för sina föräldrar och barnets far försökte vara just ”obemärkt”.

Astrid var 18 år när hon 1926 blev med barn med sin chef på Vimmerby tidning, 30 år äldre, gift och far till inte mindre än sju barn. Han var kär i henne, men hon var ”inte det bittersta” kär i honom, bara smickrad – för ingen hade varit kär i henne tidigare, åtminstone inte ”med någon kraft”. Ingenting visste hon om preventivmedel heller – det var inte förrän 1938 det blev lagligt att använda, upplysa om och sälja preventivmedel.

Eftersom hon var rädd att skandalen skulle ta livet av hennes föräldrar flyttade hon till Stockholm där hon delade inackorderingsrum med några andra unga kvinnor medan hon utbildade sig till sekreterare. Hon hade tänkt föda på ett privat förlossningshem utanför Jönköping, men för att vara så obemärkt som möjligt reste hon istället till Köpenhamn och det enda sjukhuset i Skandinavien där kvinnor kunde föda i hemlighet. I Sverige skulle alla uppgifterna direkt in i kyrkböckerna, där var det sen 1917 inte längre tillåtet att vara anonym som förälder.

Fram till 1917 gällde ”Gustav IIIs barnamordsplakat”, enligt vilket båda föräldrar hade rätt att vara anonyma och lämna barnet på ett barnhem. Plakatet var ett försök att komma tillrätta med 1700-talets många barnamord, vilka i sin tur hängde ihop med att ogifta mödrar ställdes inför rätta och dessutom tvingades att inför hela församlingen erkänna sitt brott och ångra sig. För att undgå skammen och vanäran dolde många sin graviditet och dödade det nyfödda barnet.

Astrid lyckades inte vara tillräckligt obemärkt, för: ”Aldrig har så många skvallrat så länge om så lite, åtminstone inte i Vimmerby”. Barnafaderns hustru fick reda på otroheten och stämde sin man för ”horsbrott”, vilket fram till 1937 var straffbart. Han blev dömd och hustrun fick omedelbar skilsmässa samt skadestånd.

Läs mer

Från Venuspassage till månlandning – Stockholms Observatorium och dess grannar

Häromveckan skulle vi fika med en vän på Himlavalvet, kaféet uppe på Observatoriekullen intill Observatoriemuseet, men hamnade på ett event: Månlandningen 50 år, anordnat av Fuglesang Space Center med motto ”Ta ner rymden på jorden”. Vi stannade förstås till nedräkning och skålade i mousserande kl 21.17, exakt 50 år efter att månlandaren Eagle landade på månens yta. Det finns bildbevis på att vi var där: I en av kvällstidningarna skymtar en av oss åtminstone bakifrån i den filmade intervjun med den svenske astronauten som förstås var kvällens stjärna. Här skålas det:

Men det här ska handla om Observatoriet och dess omgivningar. Jag hade hunnit besöka muséet innan det stängde och blev nu nyfiken på att veta mera. Och när jag läser i ”Kunskapens kvarter” om de många högskolebyggnader och studenter som samlades runt Observatoriekullen inser jag att även jag är en del av den historien. Så nu passar jag på att lära mig mer om det jag varit med om – och lägger som vanligt in det i mitt ”externminne” – bloggen. Med karta och allt! (Längst ner på sidan)

Stockholms (gamla) Observatorium byggdes 1753 på Brunkebergsåsens krön, nuvarande Observatoriekullen. Där låg det högt och fritt, med utsikt över den lantliga omgivningen, och förblev i över 200 år en samlingspunkt för undervisning, vetenskap och kultur.

Läs mer

Så blev vi bluffade då. Hur är det nu?

I ett FB-inlägg läser jag på det eviga temat ”Det var bättre förr” att på sextiotalet var det minsann ingen som klagade på passiv rökning. Och inser att det faktiskt inte var så länge sen åminstone allmänheten inte visste hur farlig rökning var. Någon gång i slutet av femtiotalet höll jag föredrag om rökningens skadeverkningar – antagligen just för att det var en nyhet. 

Då rökte ”alla” (utom jag): mina föräldrar och deras vänner, mina kompisar, senare arbetskamrater. Och de rökte överallt: i bilar, vid matbordet, på toaletten, vid sammanträden och i arbetsrum. Fram till 1994 hade skolorna rökrutor och längst bak i flygplanet rökte man ända fram till 1997 (EU), 88 (SAS inrikes). När jag på 70-talet började åka Roslagsbana var halva vagnar reserverade för rökare. Man såg utifrån hur dimman låg tät därinne (och spred sig genom dörren in till icke-rökarna), så jag tror inte ens rökarna ville sitta där. På SJ lär inte heller så många ha velat sitta i rökkupéerna, de gick bara dit för att röka.

Här har en vänlig själ samlat cigarettannonser från ”den gamla goda tiden”.

De flesta annonser jag hittar på nätet är från USA, men svenskarna gjorde också sitt bästa med slogans som: Känt folk röker Kent. Jag har också gått över till Prince. Folk i farten röker Camel. Rök Griffin bara när ni har det riktigt mysigt. Nu väljer nästan en halv miljon rökare Commerce. John Silver – en riktig cigarett. 

Läs mer

Kan man dö ljust och fräscht, om man bara först noggrant döstädat? 

Direkt efter pensioneringen funderade jag på hur jag ville begravas. Inte för att det är viktigt för mig, för jag tänkte inte vara med på begravningen och tyckte att minneslund verkade enklast.

Men min man brydde sig och eftersom han ville att vi skulle ”ligga tillsammans” kollade vi alternativ och hittade askgravlund som en fungerande kompromiss. Efterlevande slipper både funderingar och förpliktelser, men vill de ha en plats att gå till finns namnen där på stenen.

Jag har även sorterat en del papper och satt på en lapp med: ”Kan kastas.” Själv kastade jag dem inte, eftersom jag kanske skulle vilja fördjupa mig i sånt utifall att jag blir ensam. För att skingra tankarna, och eventuellt skriva om det – vem vet? Jag tycker det är väldigt synd att min mamma inte lämnade mera skrivet efter sig, och vårdar ömt den gamla blommiga toalettväskan med fickkalendrar, där hon under många år skrev korta noteringar om vardagen. Jag har läst dem alla.

Om eftervärlden läser mina papper och har synpunkter på dem lär jag inte bry mig. Och om jag gjort mig skyldig till något som skulle kunna fördystra mina närmastes liv är det väl min skyldighet att klara ut det med dem medan jag lever – inte att försöka dölja det även efter min död? Risken finns ju alltid att det kommer fram på ett annat och jobbigare sätt.

Nu har jag läst att man bör förenkla för de efterlevande även genom s k ”döstädning”, som lär vara en svensk trend: ”Oavsett hur mycket de älskar dig – lämna inte denna börda till dem. Det kommer att förstöra det goda minnet de har av dig.”

Läs mer

Om människor och fåglar 

Vi sitter i stugan och lyssnar på fågelsången – ibland på verandan, ibland på balkongen, beroende på var det är lagom varmt. Jag är bra på att lata mig.

Fast jag latar mig inte bara, även om det ibland kanske verkar så. Just nu har det inte hänt så mycket på den här bloggen. Men precis som på bildens coola anka paddlar fötterna frenetiskt utom synhåll, under ytan.

På Enskedebilder har jag nu (kanske) startat en folkstorm mot att det inte verkar finnas pengar för att fortsätta att visa en lägenhet i ett barnrikehus, som vi besökte innan vi åkte till landet. Det ligger visserligen inte i Enskede, men jag ändå känner igen mig så väl – liksom övriga besökare i den lilla gruppen. Det är en liten lägenhet, så de tar bara emot små grupper. Med hjälp av dem som bodde där har man återskapat lägenheten precis som den såg ut 1937, och vi var fria att snoka i skåp och lådor efter sånt vi kände igen. Och det gjorde vi – och berättade för varann.

Nu har jag åtminstone skrivit om det. Och en person anmälde sig genast till en av de kanske få återstående visningarna. (Tack, Maria!) Så nu är vi på G!
OBS: Begränsat deltagarantal! som det brukar stå i reklamen.

I våras såg jag ett annat exempel på personlig protest – eller kanske snarare civil olydnad. På T-banestationen i Kista har man satt upp taggar för att hindra duvor att slå sig ner och använda balkarna som toalett. Vad gör man då som uppkäftig stadsduva? Man bygger sitt bo i skydd av taggarna och börjar lugnt ruva på sina ägg. Är man dessutom en vit duva blir det ju väldigt tydligt att det rör sig om en ytterst fredlig demonstration.

Avväpnande, tycker jag, och hoppas att hon fick vara i fred där. Bajsar gör de ju ändå, duvpolarna.

Vafan är ”laddÅNGEST”? 🤬

Ursäkta språket hos en gammal mänska, men i vissa lägen är jag lite överkänslig. Som när jag läste att ”elbilister kan känna laddÅNGEST, alltså att de inte vågar lita på att snabbladdning är tillgängligt när de behöver det.” Eller när SVTskriver: ”Så hanterar du din ÅNGEST över att Game of thrones är slut – en psykolog ger tips.” (I en videosnutt, utifall att man inte kan läsa.)

Ett gratistips från mig: Det finns många utmärkta ord, som har fördelen att man kan gradera känslan man har, exempelvis: rädsla, nervositet, oro, stress, nedstämdhet, sorg, bakfylla (för ja, det har också kallats ångest).

Depression och ångest betyder något helt annat. Tro mig, jag har sett det på nära håll.

En av orsakerna till att flera våldtäkter anmäls lär vara att fler inser vad som inte är ”OK” och vågar anmäla brott. I så fall är det bra, ju. Lika bra är det om siffrorna på ökande psykisk ohälsa kan hänga ihop med att det inte är lika skämmigt som förr att söka hjälp.

Men vad är egentligen ”psykisk ohälsa”?

Tre forskare skriver apropå uppgifterna om att skett en kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga: ”Vi behöver lära oss att livet innehåller både sorg och glädje, hopp och förtvivlan. Alla behöver, själva eller med hjälp av andra, utveckla redskap för att hantera denna mix av erfarenheter som är livet självt. På så sätt kan vi rädda de ändliga resurserna inom vården till dem som har det allra svårast med sina liv.” 

Läs mer