För att bli mänskliga behöver vi kunna känna igen oss

Den som såg bilden av treåringen som låg död på en strand efter att ha försökt fly från kriget tillsammans med sin familj glömmer den inte. Bilden påverkade många och spreds över världen som en symbol för flyktingkatastroferna runt Medelhavet. En drunknad liten pojke i sovställning får oss att reagera som medmänniskor.

Den klassiska bilden av den nakna flickan som springer från amerikanarnas napalmbombningar under Vietnamkriget sägs ha bidragit till att kriget förkortades – den allmänna opinionen vände sig mot det.

Vi människor har en unik förmåga att inse att andra människor är individer som vi själva, med egna känslor och tankar. Vi är så bra på det att vi till och med förmänskligar djur och döda föremål. Men det finns en begränsning: Om vi klumpar ihop människor i grupper får vi svårare att uppfatta gruppens individer som lika oss själva – särskilt om de är annorlunda i klädsel, utseende och omgivning. Där är människans fantasi sorgligt begränsad.

Kan man göra nåt åt det? Jag läser en artikel om hur vi kan öka vår empati för främlingar bara genom hur vi formulerar oss. I ett experiment kom psykologerna fram till att det faktiskt verkar göra skillnad om vi talar om människorna i en grupp” istället för “en grupp människor”. 15 personer som utgör ett företag” var lättare för försökspersonerna att uppfatta som tänkande och kännande individer än ett företag bestående av 15 personer”. Och deras medkänsla blev större när de fick veta att att företaget gått i konkurs.

Om vi talar om “en grupp flyktingar” blir det på samma sätt lättare att se en ansiktslös massa, utan samma rika inre liv som vi själva. Och om vi förnekar att någon kan känna mänsklig smärta blir det lättare att förfölja dem. Eller strunta i dem.

Läs mer

Vi har blivit med robot!

Vi bestämde oss för att skämma bort oss lite med en robotdammsugare. Började självklart med att jämföra testresultat – man är väl medveten konsument, åtminstone ryckvis. En av modellerna beskrivs så här: “Den är också ovanligt kommunikativ och pratar muntert om sig själv i tredje person vid särskilda händelser. Exempelvis deklarerar den stolt med både melodi och ett upprymt anförande när den är klar. Det är kul och gör roboten lite mer personlig.” FY TUSAN! tänkte jag spontant, som får utslag och rysningar av låtsaskompisar. Den gick omedelbart bort.

Istället valde vi en variant som “pratar” med display, kommer från ett företag som tillverkar “smarta, kapabla robotar som hjälper människor att leva ett bättre liv.” (WOW!), och beskrivs som: “en högeffektiv robotdammsugare specialbyggd för att klara alla typer av hår—perfekt för hushåll med husdjur.” Vi har visserligen inga djur, men hår har vi. Och damm. Så här ska det gå till:

“Rummet delas upp i zoner som betas av en efter en i ett systematiskt mönster med räta linjer innan Botvac D85 fortsätter till nästa rum. Om roboten måste avbryta för att ladda batteriet så minns den var den slutade dammsuga, och tar vid på samma plats när energin fyllts på. Robotdammsugaren navigerar försiktigt runt möbler och hinder men är samtidigt skoningslöst effektiv mot damm, grus, långa hårstrån och djurhår, både på hårda golv och tjocka mattor. “

SUCK! Tänk om man själv var hälften så välorganiserad…

När roboten är färdig ska den egentligen ta sig tillbaka till laddaren, men det är inte alltid så lätt:

Läs mer

Det verkar inte helt lätt att vara miljövänlig efter döden heller

Efter mitt inlägg om vad som händer när man inte finns längre uppstod en vindlande kommentarstråd kring alternativa begravningssätt. Och eftersom jag gillar när samtal slingrar passar jag på att lära mig mera om detta.

För några år sen läste maken (som också skrivit om döden) intresserat om en ny variant av miljövänlig begravning, som lanserats av en svensk biolog i början av 2000-talet och väckt intresse i en del församlingar. 

Hur gick det med frystorkningen, egentligen? Filmen nedan visar hur det skulle gå till: Kroppen fryses ned till minus 196 grader, vilket gör den så spröd att en lätt vibration får den att falla sönder till ett pulver. Pulvret frystorkas så att kvarvarande vätska försvinner. Sen kan man plocka bort farligt material (amalgam, kvicksilver och andra miljöovänliga föremål) och begrava resten i en ekologisk kista.

Åtminstone var det tänkt så i teorin. Frågan är om det nånsin funkat.

Läs mer

Att skaffa hjälp när man mår dåligt: PÅ’T IGEN!

Jag fortsätter att tampas med mina icke-livshotande, men jävligt segdragna och jobbiga bältrosefterskalv, sex veckor ”and  counting”. Klarade en kort pensionärspromenad, men när jag måste vänta på apoteket resulterar det i darrande ben. Oklart om det  beror mest på taskig kondis eller sömnbrist. Det är åtminstone sällan jag börjar gråta numera, det är mera ocharmigt sur och otrevlig som gäller: ständig klåda och sömnbrist är IRRITERANDE! 😡 (Arma omgivning.)

Lista över krämpor: Tandilningar och “flådd” läpp och tunga = svårt att  äta och prata. Värk och ömhet på hakan upp mot örat, som fortfarande känns obehagligt (fast hörseln verkar vara tillbaka). Och så det värsta: KLÅDAN och stickningarna! Alla krämpor tillsammans gör att jag inte sovit en hel natt sen Valborg, försöker nu få ihop några tvåtimmarspass sömn per natt, helst utan vanebildande insomningstabletter. Det går så där.

Husläkaren verkar som sagt rätt oimponerad av allt detta, ungefär: “Ja, det kan vara besvärligt. Men det finns inget att göra.”  När jag efter fyra veckors värk och två veckors KLÅDA ringde två förtvivlade samtal samma eftermiddag för att åtminstone få hjälp till några timmars sömn lämnade det inga spår: Jag blev inte som utlovat uppringd och min husläkare kontaktades inte heller. I journalen finns inte ens en anteckning om samtalen. (!?) Däremot ser jag att mitt tillstånd beskrivs som ”opåverkat”. (Brukar jag verkligen storböla i telefon och hos doktorn? Det kanske slog sig på hjärnan/minnet i alla fall?)

Av vårdguiden fick jag hjälp att överleva ännu en tid.

Och nu lägger jag upp min egen vårdplan. Jag har bokat tid hos tandläkaren – möjligen kan jag ju ha tandtrubbel också, som man misstänkte i tiden före kopporna. 😦  Hur den undersökningen ska kunna genomföras i den här onda munnen begriper jag inte, men vi  får väl hjälpas åt, tandläkaren och jag. Det brukar vi.

Sen bokade jag tid på en allergimottagning för att få en genomgång av hur jag ska hantera mina olika allergier. Jag har inga såna där spännande, livshotande allergier, utan lite träliga skvättar här och där: tidigare ofta allergisk snuva och nästäppa, numera återkommande bråkiga luftrör “nästan-astma”. Där har jag lärt mig att jag ska sätta in långtidsverkande vid första hackhostan, och turbohaler vid behov. Då eskalerar det inte. Senaste gången jag slarvade med det vaknade jag av att jag rusade upp i full panik, eftersom jag faktiskt INTE KUNDE ANDAS. Så det var ju i och för sig ganska dramatiskt – åtminstone för mig…

Läs mer

En dag finns man inte längre. Vad händer sen?

Det finns egentligen bara två saker som vi riktigt  säkert vet gäller för oss alla: Vi föds och vi dör. Och till skillnad från djuren så vet vi om det.

Det finns många olika sätt att hantera den kunskapen. Man kan tro på evigt liv, betrakta döden som ett opassande samtalsämne att nogsamt undvika, eller ägna ett liv åt att fundera kring samma död. Man kan ha dödslängtan eller -ångest. Jag läste om mannen som var så rädd att dö att han gick och hängde sig. Eller den som skapade ett totalt hälsosamt liv åt sig – långt från avgaser och gifter. Fick torpets taklampa i huvet första kvällen och dog på fläcken.

För en del känns det viktigt att detaljplanera sin begravning, ha en fin gravsten och lämna något bestående i arv efter sig – arvegods, hus eller “ett snyggt sterbhus”. En del funderar mycket över hur länge man fortfarande lever kvar i andras minnen. Medan andra helst vill strös för vinden.

För min man var det viktigt hur vi skulle begravas, men han var ovillig att prata om det. Då blir det lite svårt, eftersom vi hade olika önskemål, och jag gärna ville uppfylla hans om han dog först. För mig är det ointressant vad man gör med mig efter döden, jag tänker ju inte vara med ens på begravningen. Det viktiga blir då vad som känns bäst för de efterlevande. Vi hittade en kompromiss, som vi kollade med barnen: askgrav. Helst den vi såg där naturstenar med 1-2 namn och datum ligger utspridda i en skogsbacke. Anhöriga kan vara med vid urnsättningen och ha en plats att gå till – om de vill. Men det finns inga förpliktelser eller rabatter, bara en gemensam smyckningsplats där man kan lämna snittblommor och ljus. Om man vill.

Sen då: Hur länge lever vårt minne kvar? Och på vilket sätt?

Jag tycker det är spännande att tänka sig att minnen av mig kan finnas även hos människor jag inte själv minns. På samma  sätt som jag själv har fläckvisa minnen av människor som gjort intryck på mig och påverkat mitt liv, trots att jag kanske inte ens vet vad de heter. På ett av ungdomens sommarjobb fanns dels unga, lite slarviga tjejer som verkade ha rätt kul, dels en  äldre, ambitiös sekreterare med vissa förslitningsskador. Hurdan skulle jag bli när jag blev stor? Till min egen förvåning kände jag mig mera besläktad med den ambitiösa. När jag gick i pension ett halvsekel senare sa min sista chef: “Inte alla som kör ända in i kaklet.” Det kändes bra: ”That’s me!” 🙂

Läs mer

Att få hjälp när man mår dåligt – eller inte…  

På femte veckan av obehandlad bältros i ansiktet verkar det som om både öga, öra och hjärna klarat sig. Guschelov. Om klådan/smärtan blir bestående vet jag inte än, men jag vet förstås att den inte är farlig. Jobbigt är det ändå. Hur länge man kan klara sig utan sammanhängande sömn vet jag inte heller, men efter drygt fyra veckor kände jag att min pensionärskropp började kracka ihop, jag darrade och grät av utmattning. När jag insåg att klådan inte förbättrades av antihistaminet jag fått ringde jag vårdcentralen för att åtminstone få nödhjälp till några timmars riktig sömn.

Svar: “Tyvärr, vi har restriktioner mot såna läkemedel. Du måste först ha en ny läkartid och det finns det ingen. Pröva närakuten.” På närakuten ansträngde man sig verkligen för att hjälpa mig, men läkaren kunde inte kringgå deras regler. Hos en akutmottagning kan jag förstå logiken i att inte skriva ut sömnmedel: de känner inte mig. Det gör vårdcentralen. Både maken och jag är (hittills väldigt nöjda) patienter där sen 20 år, med regelbundna provtagningar och kontroller. Vi är över 70 år och själv har jag i hela mitt liv aldrig tagit en sömntablett. (Såvitt jag vet – möjligen fick man det på BB för 40 år sen.)

Jag är dessutom mycket restriktiv med smärtstillande och febernedsättande överhuvudtaget, vill hellre ha koll på hur sjuk jag är. OBS: Detta säger jag inte malligt, utan i stor tacksamhet över att jag fått vara så oförskämt frisk: Har jag ont går det oftast över, kan jag inte sova en natt eller två tar jag igen det nästa, osv.

Nu är det inte så. Jag ringde en gång till – och grät faktiskt i  telefonen. För jag visste inte hur jag skulle klara den sömnlösa helgen. Till slut fick jag löfte att en läkare ska ringa upp, efter att ha rådgjort med min husläkare sen många år. De har inte ringt än, och husläkaren blev aldrig kontaktad…

När allt hopp om hjälp alltså verkade ute fick jag en obehagligt envis hjärtklappning och ringde till slut Vårdguiden, mest för att höra om det fanns nån nödlösning – kanske en missbrukarmottagning där man kan få sig en sil?

Den medkännande sköterskan kontaktade jourläkare, som ordnade recept på annan antihistamin och tio insomningstabletter (givetvis med förmaning att aldrig ta mer än en). Dessutom fick jag tips om bedövande salvor som kanske kunde lindra tillfälligt. Bara förståelsen och empati gjorde att jag tog mig upp åtminstone på knäna igen. Jag tog det nya antihistaminet, satte på bedövande plåster en stund före sänggåendet och tog ett insomningspiller. Försökte låta bli att oroligt känna efter om jag blir sömnig och hur mycket det kliar och sticker – för det gör det. Plötsligt vaknade jag, klockan var strax efter tre.

FATTA! Jag vaknade ur FYRA timmars riktig sömn! (med drömmar om klåda…) Det började kännas som om jag skulle överleva, trots allt.

Läs mer

När smarta människors tänkerier blir obegripliga

Jag är ju barnsligt förtjust i att försöka förstå hur vi människor tänker. När Kevinfallet nu granskas är det särskilt intressant att samma personer dyker upp som i Quickfallet, dessutom i samma roller. Och jag inser att det jag 2013 skrev om psykologiprofessorns roll vid förhören med Quick lika gärna kunnat handla om Kevinfallet. (Citerar alltså mig själv här. 😉 )

Christianson förklarade pedagogiskt de speciella omständigheterna i detta fall och hur just Qs minne fungerade. Tills utredarna själva kände att de blivit experter på just detta. De var båda utan tidigare erfarenheter av mordutredningar, de gjorde båda på karriär på att ha tagit fast en massmördare

Visst är det likt Kevin-fallets utredare som efter “utbildning” av professorn fick en helt ny roll som massmedialt uppmärksammad expert? Och även här intar Lambertz omedelbart rollen som Christiansons försvarare. Jag förstod aldrig riktigt varför han agerade så i Quickfallet – hans inblandning var ju så perifer. Här var han inte inblandad alls, vilket för mig gör hans agerande helt obegripligt, för att inte säga självdestruktivt.

Snart minns väl ingen det, men båda de här männen hade från början mycket att förlora. De var auktoriteter inom sina områden.

LAMBERTZ var tidigare en så högt respekterad jurist att när Hannes Råstam funderade på att kolla Quickfallet tyckte (den nuvarande Kevingranskaren) Dan Josefsson att det inte behövdes, för det räckte att det redan granskats av den redbare dåvarande justitiekanslern Lambertz. (Läs gärna Josefssons artikel om gåtan Lambertz.)

Det var länge sen. Nu skriver den fd HD-domaren på sin blogg om Kevin-fallet under rubriken: “Jag anklagar”: “SVT har gjort sig skyldigt till allvarligt döljande av viktiga omständigheter i utredningen. Det handlar om ett mediebedrägeri.” Men när han ska komplettera den ensidiga bilden för oss fåkunniga börjar han med att påpeka att hans citat  “inte är exakta eftersom jag skrev när jag fick texten uppläst för mig, en del är också utelämnat.”

Kan någon annan än Lambertz verkligen tycka att detta låter mera trovärdigt och fullständigt än SVTs tretimmarsdokumentär med åtföljande diskussioner och återupptagen förundersökning? Under hans storhetstid hade hans påstående kunnat väcka tvivel – men i dag, efter Quick?

Läs mer