Två gånger har vi lyckats missa våren – samma år!

Först var det vinter, sen sommar. Vi åkte till stugan i Bohuslän för att möta den tidiga våren och fira påsk där. Men kortade snart av besöket – där var mer snö än hemma och riktigt grått och råkallt. Även vattnet hade frusit, vilket det aldrig brukar göra. Så vi åkte hem igen.

Sju veckor senare återvände vi – och hamnade mitt i en ovanligt varm högsommar. I början hade vi visserligen bara kallvatten, men det löste sig snabbt och utan problem – vi slapp ju frysa! 🙂 Nu är enda nackdelen att jag varken tagit med sandaler eller tunnare byxor, däremot det varma fodret till (regn)jackan. Man har ju varit med ett tag och vet hur början av maj kan se ut, tänkte jag. Juni med, för den delen – glömmer aldrig den stora internationella konferensen när de utländska gästerna huttrade på Vaxholmsbåten i sina tunna sommarkläder, medan vi plockat fram både strumpor och tjocktröjor igen. (Det hade varit internationellt uppmärksammat värmerekord veckan innan.)

Vid uppfarten grönskar nu vårt ena stora träd, lönnen, för fullt.

Läs mer

Annonser

Konsten att samla minnen

Om jag verkar ovanligt lat i blogg och kommentarer: Nu jobbar vi på att på allvar veva igång enskedebilder.com! 🙂

I början av maj träffades några av oss som gick ut Nytorpsskolans klass 9G anno 1962. (Hur gamla ÄR vi egentligen!?). 45 år senare stötte vi ihop vid ett skoljubileum, och sen dess träffas vi några gånger om året. 2013 upprepade några av oss till och med 1961 års skolresa till Bremen. (Jag bloggade.)

Denna gång var vi nio som träffades över en god middag med mycket prat och skratt. Det var flera som gärna velat komma, men någon bor utomlands, någon var krasslig, andra är mera aktiva pensionärer än jag, och har annat för sig – särskilt kanske så här i början av sommaren. Å andra sidan bilade en av oss frivilligt 1,5 timme enkel resa för att få träffa oss och åka hem igen. Imponerande, tycker jag som bara tog tunnelbanan in till stan.

När vi började prata minnen sa någon omedelbart att han inte minns nåt alls. Så kan jag också känna ibland, så jag svarade att just därför är det bra att skriva ner minnena – fort, innan de försvinner. (Det var faktiskt därför jag började skriva här, på mitt ”externminne”.) Sen nämnde någon ”idrott” – och det var rätt knapp: Hans minnen började genast flöda. Tyvärr är jag fel person att intervjua honom – vet absolut inget om idrott, och är faktiskt inte ens intresserad av att lära mig mer om just det.

Läs mer

Om olika sätt att genomföra förändringar

Utan att veta mycket om (nya) Karolinska Sjukhuset läser jag en artikel om SR Kalibers intervjuer med runt 40 läkare och sjuksköterskor om hur Karolinska (inte) fungerar efter omorganisationen:

”De anställda säger att de inte förstår vad syftet med omorganisationen är. De vittnar om hur konsulter och nya chefer utan medicinsk utbildning förstärkt stuprör och byråkrati, och att utvecklingen går åt fel håll. ” En fd chef säger: ”Men det värsta var ickereponsen, när vi pekade på vad som inte fungerade så hände ingenting. ” Och han beskriver hur ”den nya verksamhetsmodellen togs fram på sjukhuset utan medarbetarnas medverkan. För att sedan presenteras som ett färdigt paket.”

Jag tycker att jag känner igen mig. Och gräver i mina (ur)gamla minnen från ett annat århundrade.

Det måste ha varit sent sextiotal när jag knäckte extra som korrespondent medan jag pluggade på halvtid. Bland arbetsuppgifterna fanns att regelbundet per telex skicka meterlånga beställningar, innehållande bara kemiska beteckningar och siffror.

Siemens telex, av Flominator (CC BY-SA 2.5) från Wikimedia Commons

Läs mer

Svenska Akademien och hunden Totte

Ibland kommer jag att tänka på ”Sov lilla Totte”, där Hasse och Tage vyssar den otäcka hunden Totte till sömns. Precis när han änteligen verkar somna väcker de honom helt självdestruktivt med ett käckt: RIPAPPILO!

Nu senast påmindes jag om det när jag läser om Horace Engdahls agerande i samband med Svenska Akademiens kris. Just när allt verkar lugna ner sig något agerar Engdahl: RIPAPPILO!

En kort sammanfattning för den som eventuellt lyckats missa bakgrunden till krisen i Svenska Akademien: Den s k Kulturprofilen är gift med en av akademiledamöterna och tillsammans äger makarna ”Klubben”, som akademien under många år givit stora ekonomiska bidrag till, och haft ett nära samarbete med – ett samarbete som enligt advokatutredningen 2017 ”fördjupats under senare år”.

Redan 1997 skrev Expressen tre artiklar om ekonomiska oegentligheter på Klubben och – framför allt – om flera unga praktikanter som anklagat Kulturprofilen för bland annat sexuella trakasserier. En ung konstnär skrev brev till flera myndigheter och kulturinstitutioner som stött mannens verksamhet. Arbetsförmedlingens Kultur och Media avbröt allt samarbete, men Svenska Akademien lade brevet åt sidan.

Läs mer

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”

”… och det gör du också” fortsätter omslagstexten på Jack Werners bok. (Skiter i att det är fejk, antar jag.)

Citatet kommer från den påhittade historien om nioåringen som fick kvarsittning för att hon hade svenska flaggan på sitt iPhone-skal (enligt storyn eftersom ”barn med utländsk bakgrund kunde känna sig kränkta”). Historien var hämtad från en satirsajt, men spreds blixtsnabbt på Facebook. Strax under kommentarerna som påpekar att artikeln är fejk skriver ”Mats” sitt berömda: ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå.” Det skrattade många åt. Vilket är lätt att förstå.

Men, skriver Werner, många av dem som drev med Mats publicerade några månader senare själva ett falskt Trump-citat (att han ställde upp som kandidat för republikanerna, eftersom de är dummare). När de som spritt citatet fick veta att det var falskt avfärdade många av dem det med att ”Trump HADE kunnat säga det”.  – även de som var namnkunniga journalister.

Och jag märker till min förfäran att jag spontant håller med, för han HAR ju faktiskt sagt betydligt värre saker. Men om jag tänker efter inser jag förstås att då resonerar man på precis samma sätt som Mats: ”Jag skiter i att det är fejk, det är förjävligt ändå.” Ganska tankeväckande – och lite läskigt, faktiskt.

Läs mer

Om att hitta hem

Åsa Larsson berättade nyligen i ”Tankar för dagen” om när hon återvände till Kurkkio i Tornedalen på jakt på sitt förlorade språk meänkieli och sin historia. Hon hade aldrig bott där, bara varit hos mormor på loven, ändå kändes det som hemma när hon kom dit efter trettio år.

Hon började fundera över ”stororden: hemkomst och hemlängtan”: En del träffar sitt livs kärlek och säger att det är som att komma hem. Andra far till en plats de aldrig varit på – och upplever att de äntligen hittat hem. Åter andra bor kvar där de fötts – och har aldrig känt sig hemma.

”Jag förstod att allt mitt skrivande på något sätt har handlat om hemlängtan. Huvudpersonen i mina deckare lever på något sätt mitt olevda liv. Hon flyttar tillbaka till sin by, in i sin farmors hus.”

Kurkkio av Mestos [CC BY-SA 3.0], from Wikimedia Commons

I Åsa Larssons böcker kan jag se genom hennes ögon och känna in mig i att det kan vara helt underbart att leva nära naturen, utan vatten och el, laga mat på öppen eld och tvätta sig i iskalla älven – trots att jag mycket väl vet att jag som stadsfröken inte skulle stå ut ens en natt.

Läs mer

Funderingar kring det här med att ”jobba på relationen”

I frågespalter och relationsprogram hittar jag ofta varianter av: ”För att ha en bra och fungerande relation måste man jobba för det.” Nu senast läser jag om det ”känslomässiga arbetet” att vårda relationen och hur orättvist det är att bara kvinnorna har ansvaret för det:

Kavla upp ärmarna och sluta se ditt förhållande som en fritidssyssla.
Ojämnt fördelat känslomässigt arbete kan göra oss sjuka.”

Såvitt jag vet lever jag i en riktigt bra relation, och har goda relationer till människor som är viktiga för mig. Men jag tycker inte att jag jobbar för varken det ena eller det andra – som tur är, för jag är av naturen en ganska lat person, som tar lätt på mycket av det som andra verkar se som sin plikt. Nu, som pensionär, gör jag nästan bara det jag tycker är kul. Mitt nya jobb har blivit att läsa, fundera, prata och skriva. Och så träffar jag människor jag vill träffa, och hemma fixar vi tillsammans det som behöver göras för att vardagen ska fungera. Den blandningen mår jag väldigt bra av.

Läs mer