Sagan om världens snällaste 😇 

Har ni hört historien om stinsen? Det var på den tiden när  tågen kom i tid och stinsen stod på perrongen i stilig uniform. En resenär frågar honom: ”Ursäkta, jag undrar när tåget avgår?” Med en snitsig honnör svarar stinsen: ”Exakt 13.58, min bäste herre!” En minut senare upprepar samme resenär EXAKT samma fråga och stinsen svarar, något kortare nu. Detta upprepas ett antal gånger medan stinsens svar blir alltmer irriterade. Sen kommer en kompis till resenären, som säger: “Konstig personal de har här, vänta ska du få höra!” Går till stinsen och upprepar exakt samma artiga fråga. Och stinsen RYTER:

Tåget går för f-n 13.58, din förb@⚡😡👹👿  💢 ❗❗

Medan resenären står där, chockad, lite lessen i ansiktet – och världens snällaste.

Det är krävande att vara världens snällaste. Det innebär ju att alla som nånsin sett en ska tycka att man är snällast av alla: inte bara vänner och bekanta, utan exempelvis tanten i snabbköpskassan, kunderna i kön, folk man möter på stan, grannar. När man tänker på det förstår man varför det faktiskt kan uppta det mesta av en människas tid och engagemang.

Världens snällaste blir aldrig arg. Åtminstone inte så att det syns just då, inför utomstående. Ilskan bubblar istället upp någon annan gång, utan att omgivningen (eller ens den snällaste själv) förstår varför. Men då blir raseriet desto häftigare – inte så konstigt, det har ju legat instängd och bubblat ett bra tag innan det exploderar. Det oväntade vredesutbrottet kan vara ganska skrämmande för känsliga personer, i små barns ögon kan man se en högst begriplig rädsla och osäkerhet: “Varför blev världens snällaste plötsligt JÄTTEarg på mig?“ Och ingen kan förklara.

Om det finns utomstående närvarande när världens snällaste blir arg gör han som tågresenären i historien: visar ingen ilska över att bli illa bemött, utan ser lite sorgsen ut – och snällare än nånsin. Så att publiken riktigt ska förstå att han bara menar väl, och blir så himla lessen när någon är taskig mot honom. Inte i första hand för sin egen skull, utan mest av bekymrad omtanke om de andra, de som inte är så snälla: “Varför är de så elaka mot mig?”

Läs mer

Annonser

Ingen skulle väl erkänna ett mord man inte begått – eller?

När jag inte kan sova händer det att jag slötittar på kriminalare – oftast amerikanska och så fåniga att jag somnar av dem. De visar en okomplicerad värld där jättesmarta “good guys” alltid får fast alla “bad guys”. Det gör inget om de tar en eller annan genväg, eftersom det är för den goda sakens och rättvisans skull. Ibland undrar jag om tittare kan ta skada av att matas med den bilden.  

Min undring växer när jag ser ”The Confession Tapes” – Netflix’ dokumentärserie om människor som dömts för mord främst på grund av inspelade erkännanden som de dömda hävdar att de manipulerats till. Man får se arkivmaterial och intervjuer med poliser, advokater, åklagare, experter, jurymedlemmar samt de dömda och deras vänner och familj. Framför allt visas avsnitt ur de bandade förhören och erkännandena, som kan ge svar på den rimliga frågan: “Varför i all världen skulle någon erkänna något de inte gjort?”

TRUE EAST (1994):  Två tonåringar (18 och 19) misstänks för att ha slagit ihjäl den ena killens föräldrar och syster. Inga bevis finns och de har alibi, så de kan inte häktas. Utredarna är ändå så övertygade om att de är skyldiga att man inte bryr sig om att kontrollera andra, troligare alternativ. Och eftersom ynglingarna är kanadensiska medborgare kan den kanadensiska polisen hjälpa till med sin (mycket) speciella utredningsteknik för att få fram erkännanden: “Mr Big” – fast den egentligen är förbjudet i USA, där morden begicks.

Läs mer

I bästa välmening

Vid 20 års ålder flyttade jag ihop med den som senare blev mina barns far i en stuga i  Stockholms förorter. Vi var inneboende hos dem i stora huset, och hade ett rum och kök med toa, kallvatten och gasvärme. Samt möss och tvestjärtar. Tidigare hade en gammal tant bott där och sålt blommor i förstugan, sas det. Det låter som Fogelströms “Mina drömmars stad”, men var i början av sjuttiotalet.

På andra sidan gatan fanns ett äldreboende, och en del av de gamla handlade liksom vi i den lilla konsumaffären tvärs över gatan. Därinne såg jag en farbror omsorgsfullt lägga sin nyköpta pilsner i ett glasspaket, och när jag gick förbi “hemmet” såg jag plastkassar hängande utanför en del fönster. Var det den gömda pilsnern, månne?

För mig var det oerhört avlägset att bli så fruktansvärt gammal. (Det är det fortfarande, fast jag antagligen är lika gammal som farbrorn.) Men trots att jag alltså inte identifierade mig med de gamla kändes det sorgligt att någon skulle behöva smussla med sin pilsner.

Fast så här var det nog bara i ”Gökboet” (hoppas jag):

Nu läser jag om en ökande oro för att “våra äldre” dricker för mycket. Och rannsakar mig, för jag antar att jag är “äldre”, även om jag själv tycker “gammal” är ett bättre ord. (Äldre än vad? liksom. Och vadå “vår”? – är jag någons?) Hursomhelst så dricker jag varken mer eller mindre än tidigare, och aldrig så jag blir full. (Det blir jag bara urtrist jättesömnig av.)

Läs mer

Någon måste göra något! Fast vem? 🤔 

Nyligen läste jag en artikel om hur det är att vara kvinnlig pensionär och tänkte att det är ju jag! Men insåg snabbt att det inte var mig det handlade om.

Ändå är jag både kvinna och pensionär, och har alltid jobbat heltid – mest för att jag var bättre på det än hushållsarbete. Min man handlade och lagade mat, jag tvättade och körde det mesta av disk och städ – bara jag slapp matlagning… När barnen var små reste deras pappa mycket i jobbet, så jag hade vardagsansvar med dagislämning. Det funkade bra. Fast till ett dagis var det ganska långt att gå för mig som sen skulle ta tåget till jobbet.

En morgon var mannen hemma, redo att lämna av barn. Vid frukosten slog det mig att om han även hämtade kunde jag åka till stan och titta på en kappa. “Men jag lämnar ju!” sa han omedelbart. Sen tittade vi på varann och tänkte till. Jag sa: “Det tar ju fem minuter för dig, med bilen. Hädanefter tar du förstås dagisköret när du är hemma.” Och han höll med.

Men först var vi alltså tvungna att tänka efter. Annars blir allt lätt “som vanligt”.

I min ungdom accepterade jag beteenden som varken jag eller samhället idag tycker är OK. Det är en av de ändringar jag tycker visar att åtminstone en del var sämre förr. Däremot tycker jag inte att allt som är “icke-OK” automatiskt är polisärenden. Om exempelvis en berusad man beter sig opassande på en fest är min spontana reaktion att vi övriga närvarande får hjälpas åt att hantera honom. Om vi inte klarar av det ska vi kunna få polishjälp. Alltså: De flesta situationer kan jag ta ansvar för själv, men ibland kan jag behöva hjälp.

Läs mer

Galningarna och bomben

En man som blir provocerad av en tweet borde inte ha fingret på bombknappen, tyckte Hillary Clinton under valkampen. Det  är väl ännu tydligare idag. Men är det verkligen sant att USAs president när som helst ensam kan utlösa den stora bomben, den som kan göra slut på världen som vi känner den? Tanken verkar ju galen, även om mannen i Vita Huset inte skulle vara det.

Men så är det tydligen. Visserligen finns det ingen knapp att trycka på, utan en väska, kallad “den nukleära fotbollen” (efter den längesen skrotade krigsplanen “Dropkick”). Men den innehåller det presidenten behöver för en kärnvapenattack. Så har det varit sen det kalla kriget och “the idea of MAD”. Förutom “galen” betyder MAD här “Mutually Assured Destruction” –  ”ömsesidig garanterad ödeläggelse”: Redan på 1950-talet hade både USA och Sovjetunionen kärnvapen nog för att utplåna varandra – och slå tillbaka även efter att motparten anfallit. Det kallades för “terrorbalans”, och borde – åtminstone teoretiskt – innebära att ingen av dem vågade anfalla den andre, eftersom det betydde självmord.

Läs mer

En liten människa utforskar sin plats i världen

Lille B, 3,5, var på besök i stugan samtidigt med många okända, vuxna och STORA barn (10-12 år). Han tog genast itu med situationen. Mormor fick äran och nöjet att vara följeslagare.

När onödigt många okända människor plötsligt dyker upp kan det vara bra att först dra sig undan lite, för att kolla läget. Kanske uppför vindstrappan med nån man känner? Om man träffar ett enda stort barn där går det bra. Ner igen – och ännu fler människor har samlats i hallen. B funderar högt: “Det kanske är bäst att vi går upp igen?” Men sen får han annat att tänka på: ansvaret för en blombukett och koll att det blir lagom mycket vatten i vasen.

Läs mer

Bland skeppare och svalungar på Gullholmen

Det händer att vi gör små utflykter från stugan. Nu senast åkte vi till Gullholmen, ett av Bohusläns äldsta fiskesamhällen, där människor bodde redan på 1200-talet. Under de stora sillperioderna på 1700- och 1800-talen växte samhället. Man fiskade makrill och exporterade till USA via Norge, där den röktes för att bli tilltugg till whisky. Efter första världskriget avtog fisket på grund av försämrad lönsamhet, och numera finns ett hundratal åretruntboende, resten är sommargäster.

I den idylliska omgivningen med alla prydliga vita hus klättrande på klipporna i strålande sol är det lätt att glömma att det var ett tufft liv här ute. Men på kyrkogården påminner gravstenen om dem som ”under stormar och ofred föllo i havets kyrkogård”. Och lite senare hittade vi den gamla stenstugan dit en familj tog sin tillflykt sen sillen slagit fel.

Men först besökte vi Skepparhuset från Gullholmens storhetstid. Det syns inte så bra på bilden, men flaggan är försedd med unionstecknet (gemenligen kallat “sillsalladen”) som är symbolen för den svensk-norska unionen 1814-1905. Och det var 1893, under den sista sillperioden, som nygifta Albert och Andriette Arvidsson flyttade in i sitt nybyggda hus.

Läs mer