Det finns alla sorter…

glasses-492319_640Det händer att jag med ålderns glasögon tittar tillbaka på mina jobb och de människor jag träffat under åren. Ibland blir det som att se en (ibland svart) fars eller tecknad film… 

Från advokatfirman, oförändrad sen 30-talet, tog jag ett språng direkt till senaste nytt inom dåtidens kontorsteknik! Senare tillbringade jag en kort men minnesvärd tid i fastighetsbubblan, osannolik redan då. Tyckte åtminstone jag redan då.

På ett annat av mina första jobb fick jag användning för alla mina språk, både muntligt och skriftligt – engelska, tyska och franska. De första två var jag på den tiden bra på, så jag ville gärna få till det tredje också. Det gick väl sådär.

Vad jag inte visste var att jag skulle få träna upp även helt andra färdigheter.

Det ärevördiga gamla kontoret var fullt av – ja, vi kan kalla det “personligheter”. Bland de mest personliga var nog de två männen jag skulle assistera. Största delen av deras jobb var att delta i och rapportera från internationella konferenser.

Läs mer

Vårt behov av Babuschkor

Med darrande ben kravlar jag l-å-n-g-s-a-m-t upp från en däckad vecka – till att börja med i sittande ställning – pust! Råkar hamna i ett program om T-banevakter och blir lite intresserad(!): En vinglig kille lämnar ifrån sig sin ölburk till vakterna. Full och dumförbannad är han, och backar bara ytterst långsamt undan, medan han svänger med armarna och brölar om hur tuff han är.

Själv är jag en gammal tant som lätt somnar efter några glas vin, så oaggressiv är jag.😉  ÄNDÅ kan jag känna mig in i hur han försöker “behålla ansiktet” efter att ha tvingats lämna ifrån sig burken.

Och plötsligt minns jag när barnen var små och det var något de inte fick göra. Våra viljor korsades som blanka svärd (ungefär), tills de såg på mig att nu var det stopp. Och jag såg på dem att de såg det på mig. Klart! Sen var det oerhört viktigt att inte triumfera över den som varit tvungen att ge sig. Det behövdes ju inte heller, de fick blänga argt på mig och kanske göra det EN gång till för att markera att de inte bara vek ner sig hur som helst. De fick behålla ansiktet.

Och är det inte barnslig man blir som full? Själv blir jag alltså sömnig, andra blir stökiga, fernissan spricker. Den som är vuxen och nykter kan väl bjuda på det? Särskilt om såna situationer ingår i ens jobb.

Läs mer

Nära naturen i lägenheten

 

autumn-img_14871Genom fönstret ser jag hur fint vår miniskog börjar hösta till sig och tar en snabb bild med mobilen. Inte för att den ger rättvisa – jag har inte ens den ambitionen – mera som minne av hur det såg ut i verkligheten.

En stund senare kommer en söt liten ekorre klättrande över väggen och sätter sig på fönsterbrädan i en dekorativ pose, blickstilla. Den sitter faktiskt där så länge att jag hinner ta ett suddigt kort. Så söt.

Sen ser vi varför den blev kvar så länge. “Nature calls” tror jag det heter…

ekorre-img_14911

ekorrbajs-img_14921

 

 

Bara för att komplicera det hela…

brain-312428_640Jag läste vad Per Wästberg skrev om burkinin: ”Det radikala islam förbjuder kvinnor – burkini eller inte – att vistas bland ”otrogna” på stranden. Plagget blir då – hur man än vänder sig – symbolen för viljan att förpassa kvinnorna till avskilt rum i väntan på att de tiger och täcker sig.

Det låter ju inte bra. Och äntligen verkar det finnas en enkel lösning: Förbjud burkinin!

Tills jag minns vad bloggaren Libby Anne skrev apropå burkini-förbudet. Hon föddes i en stor, konservativ och strängt religiös, evangelisk familj och fick hemundervisning ända tills hon fick gå på college – mycket ovanligt, eftersom hon var flicka. Och där började hennes långa resa.

Jag läser ofta hennes blogg just för att hennes erfarenheter är så olika mina, och för att hon skriver så nyanserat om sina tankar. Hon har fortfarande (ibland problematisk) kontakt med sina föräldrar och skildrar dem med kärlek, trots att hon fått kämpa hårt för att ta sig ur det liv som utstakats för henne: Tidigt gift mångbarnsmor, ansvarig för hem och barn – inklusive hemundervisning i den rätta tron.

Läs mer

Kan vi ens låta bli att döma hunden efter håren?

frogs-1248958_640Här hemma kommenterar vi ofta jättebarnsligt människors klädsel och uppförande på TV. Det händer att vi säger otillåtna ord, just för att det är förbjudet, och därmed tramsroligt. Minns det förtjusta barnfnittret vi såg på möbelutställningen när maken började sitthoppa i en soffa:  “Vilken tookig gubbe! Så får man ju inte göra!”

Självklart gör vi det bara i enrum – och absolut inte offentligt, alltså på nätet. De utsatta har ingen aning. Lika självklart vet vi att det är problematiskt att vi människor gärna dömer efter utseendet – och löjligt nog ofta bedömer kvinnors utseende hårdare än mäns.

Men jag funderar rent allmänt: Hur vill vi egentligen ha det i en perfekt värld? Den där som inte finns, aldrig funnits och aldrig kommer att finnas – och som vi troligen inte skulle stå ut länge i, o-perfekta som vi är.

Borde vi fimpa allt olämpligt beteende? Kan vi det? Vill vi ens? Hur kul vore det?

Läs mer

När kroppen pratar är det bra om man hajar klyket

child-no-1099770_640En annan bloggare kom in på kroppsspråket och jag minns när jag för många år sen träffade mamman till en kompis. Det kändes inte riktigt bra att prata med henne, utan att jag kunde sätta fingret på varför. Förrän min mamma hade stött på henne i  affären och sa: “Jag fick ta skydd bakom en disk!”

Kvinnan kom nämligen för nära och om man backade följde hon efter. Det kändes mycket obehagligt – till och med lite hotfullt.

Även om det inte var förklaringen i det här fallet har jag sen läst att det är olika i olika kulturer hur nära man får stå. Sverige är sen gammalt glesbefolkat, alltså vill vi ha större avstånd till andra än i sydligare länder. Möjligen kan glesbygden och klimatet också ha bidragit till att vi inte är/var så fysiska? Vi är vana att sitta och kura i våra varma hus. För inte länge sen kramades och pussades vi INTE utanför den närmaste familjekretsen.

I trängseln på T-banan kan man råka illa ut om man låter sina intimare kroppsdelar komma i kontakt med andras. Men dessutom bör man absolut inte titta de närmaste rakt in i ansiktet annat än mycket flyktigt. Om man testar ska man vara beredd på att det tolkas – som flirt eller hot. Om man inte vill testa vrider man bort ansiktet för att titta ut genom fönstret eller på dem som står längre bort. Om man, som jag, inte når att titta över andras huvuden kan man tvingas att länge glo in i en rygg.

Läs mer

Assange-fallet – en evighetsmaskin?

Veckan börjar med Macchiarini-utredningar och fortsätter med Uppdrag Granskning om Assange-fallet. Det är mycket nu…

Inför Uppdrag Gransknings Assange-program hittar jag i Expressen en liten notis, långt ner på sidan (i mobilen allra nederst), under skvaller från Paradise Hotel och information om felaktigt placerade kassapinnar. Expressens “suveräna” rubriksättare sammanfattar nyheten:

Assange om åklagaren: ”Är en hemsk person”
Våldtäktsmisstänkte Assange i utspel mot överåklagare Marianne Ny

Julian Assange har alltså varit häktad i sex år utan att bli åtalad. Det här rättsfallet har rönt stor internationell uppmärksamhet och skadat Sveriges rykte som rättsstat. Redan tidigare har vi blivit kritiserade för våra långa häktningstider. Ett FN-organ kom nyligen fram till att Assange är godtyckligt frihetsberövad och bör få ersättning. Nu ser jag ett upprop där över 60 professorer, däribland fyra nobelpristagare, kräver att Sverige ska respektera beslutet.

Men i Sverige är det lugnt, åklagare NY behöver inte svara på frågor, media bryr sig inte. Och Expressen uppfattar nyheten som ovan… Det känns trist.

OBS: Jag dyrkar inte Assange och jag anser kvinnors rätt att få ångra sig när det gäller att ha sex är värd att försvara. Just därför blir jag bekymrad när man här ger omvärlden anledning att förlöjliga denna “absurda” tanke.

Läs mer